Tillbaka till publikationer och tal Tomas Tranströmer: Från mars –79 Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk For jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord. (ur Det vilda torget, 1983)   ANDLIG LÄSNING I MODERN TID Föredrag vid konferensen ”Litteraturen som källa till livsreflektion” Mariehamn 22.3 2002 ”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund. De människor som vi möter i böcker liknar de levande. De talar som vi, andas som vi, gråter och skrattar som vi. Men sträcker vi ut armarna för att omfamna dem griper vi i tomma luften.” (Olof Lagercrantz:Om konsten att läsa och skriva). Rubriken för mitt föredrag är ”Andlig läsning i en modern tid”. Det större sammanhang inom vilket vi rör oss - temat för dagarna - är ”Litteraturen som källa till livsreflektion”. Utmaningen är nu att sätta dessa två perspektiv i relation till varandra. Hur förhåller sig den andliga läsningen till skönlitterär läsning överhuvudtaget? Avviker andlig läsning till sitt syfte från skönlitterär läsning? Har de andliga texterna ett pedagogiskt och vägledande syfte som inte i samma grad framträder i skönlitterära alster, även om de står som källa för livsreflektion? Jag vill först definiera vad jag menar med andlig läsning. I traditionell – och vad jag kallar snäv mening – är andlig läsning primärt läsning av bibeln eller andra klassiska andliga texter som en form av fördjupad bön. De andliga texterna blir den trampolin från vilken man kastar sig ut i tro på att det finns någon som tar emot en och lyssnar. Teresa av Avila, den spanska karmelitnunnan, säger att hon ”har tillbringat mer än fjorton år utan att ens kunna meditera om jag inte hade en bok till hands och säkert finns det andra många människor av samma slag som jag” (Fullkomlighetens väg). Den bedjande, långsamma läsningen håller vår kringirrande föreställningsförmåga och vårt ständigt pågående mentala bildskapande i styr. Den andliga läsningens primära uppgift är att återföra fantasin, viljan och sinnena till en medveten uppmärksamhet riktad mot Gud. Det är en förmåga som människan idag behöver öva upp. Detta slag av andlig disciplin i ro och tystnad kräver vilja och uppoffringar, som vi kanske inte alltid är vana vid idag. Men vi har märkt att också det andliga livets giganter brottats med liknande problem. Den andliga läsningen kräver uppehåll, idisslande, ett hjärtats gungande och vaggande i texternas välkända och trygga formuleringar. Den andliga läsningen syftar inte till inhämtning av ny information. Snarare handlar det om upprepning av det bekanta och välkända. Man suger på orden och låter dem bli bön. Läsningen är alltså – ur detta snäva perspektiv sett – ett medel till bön som samtal, en dialog med Gud. När stegen inte längre behövs knuffar man ner den. Läsningen har övergått i bön. Den givna texten fungerar som det bogseringsplan som drar upp segelflygplanet. När segelflyget fått luft under vingarna, kopplas linan loss och motorplanet har fyllt sin funktion. Andliga vägledare brukar konstatera att den andliga läsningen leder till förenkling, reducering av mångfalden till några få väsentliga angelägenheter. Kvar blir till sist vanligtvis bibeln. Helge Jedenberg: Mitt dagliga bröd (ur Mörkrets och glädjens bilder, 1972) Mitt dagliga bröd (det är: mitt dagliga ljus) giv mig idag Herre över landet Ljus Plåna ut mitt jag Tvätta mina ögon Lägg allt i mörker att jag får skåda ditt hus Unna min själ som söker dig ett fönster, en håv till att fånga ljus Herre över landet Ljus änglar sjunger ditt lov Unna mina ögon unna min själ en håv till att fånga mitt dagliga ljus Men jag vill förstå den andliga läsningen också i ett vidare perspektiv. Vårt tema ”Litteraturen som källa till livsreflektion” utmanar oss till räkenskap på ett vidare plan. På detta vidare plan kan vi fungera som en läsningens vagabonder. Vi är läsandets flanörer. Vi sätter oss ner vid vägkanten och smakar på de skönlitterära alster som erbjuds oss. Vi analyserar och idkar upptäckande läsning. Vi söker harmoni och helhet i vår ofta splittrade livstolkning. Vår föreställningsvärld och vårt förstånd ger oss ingen ro förrän vi kunna assimilera motstridiga element och paradoxer i ett slags holistiskt samförstånd som tillfredsställer oss. Skönlitteraturen kan så hjälpa mig att medvetet reflektera över min plats i Guds värld. Jaga behöver ett slags lim eller cement som kan foga samman disparata element i min splittrade värld. Kyrkofäderna talade om den heliga vilan – otium sanctum – som en upplevelse av balans i livet, som en förmåga att finna frid under dagens mångahanda aktiviteter. Vi söker en förmåga att slappna av och ta oss tid att njuta av skönheten som balsam för själen. Jag tror vi behöver både de snäva och det breda perspektivets andliga läsning för att finna Gud i tillvarons djup. Men båda perspektiven har sina problem och svårigheter som vi behöver ta itu med för att fördjupa det andliga livet. Läsningen kan leda till låsning. Svårigheterna med den bedjande läsningen finns på många plan. De är individuella och personliga. Men det finns allmängiltiga erfarenheter att dela. Många erkänner att de har förlorat perspektivet, förmågan, kunskapen att utforska och odla det andliga livet. Förr i tiden var det klart för människorna hur man skulle gå tillväga för att fördjupa det andliga livet. Böneskolor och katekeser var allmängods. Idag är den andliga okunnigheten och villrådigheten utbredd. Det finns ett stort behov av instruktioner och hjälpmedel. Dessutom är vi inte vana med att öva upp vårt tålamod. Vi väntar snabba resultat. Man vill inte anstränga sig eller trötta ut sig. Allt skall helst vara enkelt och lättillgängligt. I det andliga livets värld råder andra lagar. Det finns ingen lätt-religion, inga lättköpta lösningar. Efterföljelsen har aldrig varit enkel och smärtfri och bekymmerslös. All andlig växt kräver tid och mognad. Man når aldrig konkreta resultat utan disciplin, men å andra sidan får det heller aldrig bli lag och krav. Benedikt av Nursia har sagt: ”bevara ordningen så skall ordningen bevara dig”. Ibland kan skillnaden mellan (kadaver-)disciplin och slaveri vara hårfin. Vi skall komma ihåg att andlig tillväxt aldrig kan vara manipulation. Konkret betyder det: när en andlig bok inte säger dig någonting och du pliktskyldigt tröskar dej genom den, då skall du lämna den. Läsningen är ingen plikt eller lag. Byt bok. Ta en andlig skrift som talar till dej och ger dej nyupptäckter! Den finländske författaren Bo Carpelan sade en gång: ”om en bok inte har öppnat sig för dej under de första hundra sidorna, skall du slänga den i väggen”. Tiden är för dyrbar för att den skall ägnas åt sånt som är fruktlöst. Vi är frustrerade, kanske för att orden känns trötta och slitna men kanske också för att hela tänkesättet känns främmande. Vi helt enkelt inte finns på samma plan som den text vi tar in. Gunnar Ekelöf har uttryckt detta faktum sålunda: ”Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.” Emeritusärkebiskopen John Vikström sade i ett festföredrag vid det finländska Svenska Litteratursällskapets årshögtid för ett par månader sedan, att ”det är rimligt att anta att där som sekulariseringen har fjärmat människorna från den verklighet som det religiösa språket handlar om, där har man samtidigt också på något sätt förlorat sinnet och känsligheten för detta livsområdet. Man hör helt enkelt inte längre syrsorna på Guds ängar.” Det handlar alltså inte längre om att enbart känna sig främmande för en religiös vokabulär – det handlar primärt om att känna sig som främling inför ett traditionellt kristet tolkningsperspektiv och en kristen helhetssyn på livet. Men hur skall man hitta de andliga skatter som kan bli rika källor för en? Inget annat råd kan ges än: leta dej fram, sök i öst och väst, i norr och söder. Sök ur olika tider och ur olika traditioner. Där du minst väntar det, kan källsprång flöda fram. Iakttag ditt beteende och avslöja dej själv med att hysa fördomar. För någon kan Augustinus’ Confessiones kännas irriterande på grund av den ständigt närvarande självbespeglingen – för någon annan kan samma bok bli befriande och uppfriskande läsning. Det gäller alla klassiker: kyrkofädernas skrifter kan i sitt drastiska bildspråk vara en lisa ifall man tröttnat på andaktslitteratur som man uppfattar som sliskig och sentimental. Det som passar för en, fungerar inte för en annan. Utmaningen är att söka den väg som gäller just dej. Det viktiga är att lectio divina, den andliga läsningen, kan återställa ordningen och inriktningen, inspirera och ge oss mersmak för vad Gud har att ge. Typiskt för den goda andliga läsningen är att den lyfter upp oss, uppmuntrar oss och ger oss mod. När vi funnit den litteratur som leder till tacksamhet eller överlåtelse, alltså blir startpunkt för en dialog med Gud, då stöder också detta den fortsatta processen och ger mer-smak. Svårigheterna finns också på det breda perspektivets plan. Hur mycket skönlitteratur handlar inte om brottningen med svårigheterna att bevara en bärande livssyn och verklighetsuppfattning i en tid där inte detta ges rum! I vår tid är vi impregnerade med resterna av en materialistiskt präglad grundsyn på verkligheten, så att vi ofta tar oss själva på bar gärning med att tycka att det är meningslöst att försöka hitta någonting bortom den synliga världen. Den materialistiska världssynen var fattig på transcendessignaler. Vi har fortfarande inte till dags dato tillräckligt förmått öva upp vår förmåga att fånga in dessa signaler som ständigt sänds. Här kan konsten, kanske speciellt skönlitteraturen hjälpa oss att se att ”sändning pågår”. Kristen livstolkning har snarast klassificerats som i bästa fall nyttig terapi. Gud blir ett användbart begrepp för att skapa personlig harmoni och stöda självkänsla och medmänsklighet. Om vi verkligen tror att Gud all skönhets och godhets källa, behöver vi inte vara återhållsamma i vår inställning till den verklighet som omger oss. Skapelsen innehåller ett ”doxologiskt överskott” som Ove Wikström så träffande formulerar det. Gud har anonyma medarbetare bland komponisterna, bildhuggarna, målarna, författarna och de reproducerande artisterna. I likhet med Franciskus av Assisi kan vi ha möjligheten att se hela tillvaron genomskinlig för Guds härlighet. Uttryckt i Franciskus’ ord: ”Min Gud, min Gud och alla ting”. Det finns en grundmurad kristen tradition som säger att kristusspår, eller frön, finns utspridda i skapelsen långt före evangeliet blev förkunnat. Det inte med främlingar vi för en dialog när vi eftertänksamt läser skönlitteratur. Gud är all godhets och skönhets källa. Därför ser uppenbarelsebokens författare i sin vision av det eviga livet, hur allt gott och skönt som människorna skapat här på jorden skall föras med till den himmelska staden. Vad vi än läser av skönlitterära alster, kan vi ständigt föra en dialog med dessa texter inför Guds ansikte. I sådana djupt andliga samtal formulerar vi  vår förundran, våra tvivel, våra övertygelser och våra rädslor. Före oss har dessa författare uttryckt liknande tankar på ett sätt som kan öppna nya perspektiv för oss själva. Även om vi i första hand kanske söker det vi kunde kalla ”goda förebilder” i litteraturen, är inte heller det absurda, det groteska, det avskyväckande eller det avstötande heller uteslutet. För någon kan sådana läsupplevelserna hindra bönen, medan andra manas att tala med Gud om det som är problematiskt. För god skönlitteratur som fungerar livstolkande är det ju ofta karaktäristiskt att hela spektret av mänskliga känslor och upplevelser ges rum. Vad vore Dostojevskis böcker utan den mångfald av karaktärer som präglar hans gallerier: allt från de naiva dårarna för Kristi skull till den avgrund av ondska som öppnas för de karaktärer för vilka allt är tillåtet. Den Guds värld vi lever i är en värld i vilken inget mänskligt är främmande. Skönlitteraturen kan bli ett stycke andlig läsning som i ett obevakat ögonblick låter oss skymta Guds mantelfåll. Andlig läsning som i den pregnanta formuleringen ger oss perspektiv på frågan: på vilket sätt är Gud närvarande i det som texten handlar om och vad innebär detta för min fortsatta vandring genom livet och genom texterna. Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. Verkligheten har gåvokaraktär. Läsningen i ro och stillhet kan ge oss perspektiv på hur vi kan förvalta den gåvan. Vi behöver öva oss upp i konsten att umgås med texter, av vilket slag de än vara må. Jag själv har en ovana att läsa snabbt (jag vill försöka hinna med så mycket som möjligt). Den andliga läsningen har lärt mig att exakt samma villkor gäller också den skönlitterära läsningen. Alla experter rekommenderar långsam, eftertänksam, klarvaken läsning. Förr tyckte jag att det viktiga i all läsning var att sammanhanget och innebörden skulle vara klar. På vilket sätt man uttryckte det var irrelevant. Men varför skulle enbart intrigen vara viktig? Inte bara målet utan också upplevelserna på vägen är viktiga. Jag har allt mer lärt mig att uppskatta språkets egenvärde. All läsning innehåller magiska element. Ibland är det inte alls viktigt att man har en omedelbar rationell och intellektuell tillgång till det lästa. Som om man skulle uttömmande skulle kunna förstå ordens och satsernas kopplingar. Det faktum är viktigt att minnas när vi diskuterar bibelöversättningar och det religiösa språkets begriplighet. I synnerhet de religiösa texterna innehåller djup som man inte rationellt kan sätta tummarna på. ”Var och en borde äga några formler och rim som fungerar utanför förnuftet”, säger Olof Lagercrantz. Joseph Conrad, den polsk-engelske diktaren skrev till en vän: ”Vilka underbara nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsare ta hand om.” I varje läsning är vi insatt i en tolkningsprocess som kan beskrivas med hjälp av den hermeneutiska cirkeln. När författaren har satt sista hand vid sitt manuskript och överlämnar det till läsaren på nåd och onåd, är han medveten om att han inte kan styra läsningen. Boken lever sitt eget liv i läsarens förställningsvärld. Denna värld berikas ytterligare genom omläsning. Ingen borde försumma nöjet att göra aha-upptäckter vid nya och ständiga omläsningar. Den första läsningen utgör den förförståelse som bildar grunden för utvidgad förståelse och fördjupning vid nästa läsning. Omläsningen är släkt med den andliga läsningens idisslande. Vi kommer tillbaka till det som vi redan visste men som inte hade förstått djupet i och vidden av. Som människor i Guds värld, får vi uppfatta dialogen vi för med Gud som fungerande på två plan. Dels handlar det om att söka de fungerande uttrycken för fromhet och andlighet genom den fördjupade andliga läsningen. Sök tills du finner de uttryck och former som talar till just dej! Dels handlar det om att föra den i skapelsen ständigt pågående dialogen också inom dej och med dina närstående. Livet är fyllt av helighetsupplevelse som lockar fram suspiria, de tårar som kyrkofäderna tolkade som påminnelser om ett förlorat paradis. Så blir konsten signaler från en transcendent verklighet. Hur börja? Gräv där du står, sade Augustinus. Och John Chapman, en benediktinmunk, biktfader från vår egen tid sade: Pray as you can, and do not try to pray as you can´t  (Be som du kan och försök inte be som du inte kan). Där börjar det. Ingemar Leckius:  Lectio divina ( ur Vid terebintträdet, 1989) Varje dag öppnar han den tusenåriga boken det välbekanta landskapet med den främmande vinden som för honom från brant till brant från insikt till insikt ända tills hans tanke lämnar det högsta redet och han fortsätter att läsa med slutna ögon. Låsning    <=    LÄSNING    =>    Lösning Tillbaka till publikationer och tal