Tillbaka till publikationer och tal VAD ÄR DET? Seminarium om den nya katekesen Den nya katekesen i en modern värld I. Den modern världen Hur förhåller sig den nya katekesens tänkesätt till det synsätt som präglar vår egen tid? Så lyder den fråga jag kommer att belysa i det följande. Redan ordet katekes leder tankarna till reformationstidens pedagogik och man frågar sig ifall en traditionellt upplagd katekes har någon funktion och aktualitet idag. Vilka grundläggande didaktiska riktlinjer står bakom katekesprojektet? Av allt att döma är ambitionsnivån betydligt lägre än i Tyskland eller Sverige, där man med den gigantiska vuxenkatekesen och ”Befrielsen – stora boken om kristen tro” aktivt strävat till dialog och nytänkande. Vår nya katekes har aldrig tänkt att vara någon stora boken om kristen tro. Dessutom kan man konstatera att det under de senaste tio åren utkommit en hel del litteratur på finska med intentionen att vara kristendomstolkningar i modern tid. Så varför egentligen ge ut en katekes I den form vi nu har den? Har det inte räckt med de tidigare individuella tolkningsförsök som gjorts? Behövs ett officiellt ställningstagande där ”kyrkans röst” gör sig hörd? Eftersom man har för avsikt att under höstens lopp dela ut katekesen till varje finländskt hem, väntar man sig att skriften skall ha både substans och trovärdighet. Jag hävdar att katekesen, trots många förtjänster, ändå är problematisk – både ur dogmatiskt och pedagogiskt perspektiv. Först skall jag skissera upp den bild av samhället som är typisk för tusenårsskiftet. Det postmoderna samhället, eller kanske hellre, det samhälle som präglas av den andra moderniteten, har beskrivits av bl.a. Lyotard, Beck, Inglehart och Giddens. Hur är den livshållning vi stöter på i en allt mer pluralistisk kultur, i synnerhet i de nordiska välfärdssamhällena?  På vilket sätt kommer autonomi- och relativiseringstänkandet som kontext fram i katekesens tänkesätt och formuleringar? Är postmoderniteten ett faktum som ligger som grogrund för läroutvecklingen eller vill man snarare medvetet erbjuda ett autoritärt alternativ åt alla rotlösa postmodernister? Hur kan vi i den nya katekesen se någonting av det som i alla tider varit lutherdomens trumfkort – aktualiserandet av rättfärdiggörelseläran, gudstron och skapelsetron i varje ny tid på dess eget unika sätt? Jean-Francois Lyotard, den postmodernistiska analysens fader, konstaterar i sitt huvudverk ”La Condition Postmoderne” att de stora övergripande berättelserna som förklarar, världen, livet och samhället, håller på att överges. Pessimismen inför vetenskapens misslyckande att lösa världsgåtorna, håller på att allt mer utbreda sig. Framstegstanken, som burit västerlandets kultur och vetenskap i över 400 år, har nått en återvändsgränd. De politiska, sociala och ekonomiska utopierna har dött. De gamla stora religionerna befinner sig i en akut trovärdighetskris. Modernismen, som inleddes med industrialismens framväxt och de kolonialismens frammarsch, präglad av rationalitet, förnuftighet, vetenskaplighet avlöses kontinuerligt av alternativa underströmmar av irrationalitet, pluralism, individualitet och experimentbehov. Om modernismen hade harmoni, enhetlighet och sammanhållande rationalitet som ledstjärna, präglas postmodernismen av subjektivitet, inkonsekvens, pluralism, byte och blandning av stilar, åsikter och handlingsmönster. Det genuina och äkta är inte så viktigt, allt skall vara utbytbart och enkelt, ”anything goes”. Känslor, värderingar är flyktiga och utbytbara. Man vill inte mera tala om moralen – som om det skulle finnas en öveergripande och för alla gemensam moral. Istället laborerar man med min moral, din moral. Det ena lika gott som det andra.  Dert generella blir svårt att urskilja, om det nu överhuvudtaget finns? Änn uför trettio år sedan hade man gemensamma spelregler för vad som var rätt och fel. Man kunde igenkänna och högakta det rätta. Idag finns inga avarter eller snedvridenheter. Pluralism är inte bara en deskriptiv term – det handlar om ett etiskt ställningstagande. Den sista stora berättelsen som tystnat, är naturens och miljöns förstöring. Ännu på 80-talet kunde både fredsrörelsen och miljörörelsen samla stora aktivistskaror. Ideologiernas död och pessimismens frammarsch likriktar samhällsmedborgarna och gör dem till illusionslösa egoister, som orkar engagerar sig bara i det fall deras egen välfärd är hotad. Är det bara skrämselpropaganda när man säger att metanarrativerna, de stora sammanhållande berättelserna och förklaringsmodellerna har visats på dörren? Kan man råda bot på ett livsåskådningsmässigt vacuum med hjälp av en  ny katekes? Kan revitalisering av de gamla berättelserna ingjuta hopp och livsmod och ända historiens förlopp? Är väckelser i djup och vid mening möjlig? Hur mycket beror nykonservatism som medicin på en moralisk och andlig nostalgi? Hur mycket beror längtan tillbaka egentligen på att man resignerat och flyr bakvägen? Anthony Giddens och Erik H. Erikson är överens om att varje människa behöver uppleva en grundtrygghet -  ”basic trust” -  som en förutsättning för personlig utveckling och social funktion. Bastryggheten ger oss ett grundläggande skydd mot kaotiska och anarkistiska strömningar i en kultur. Vi lever i en ständig växelverkan med nedärvda traditioner, rationell reflektion, utbyte av tankar och erfarenheter med andra sätt att förstå världen. Hur förhåller sig kyrkans tolkningar av den kristna tron till de svar som ges och erbjuds av andra? Våra val och åsikter är en blandning av övertagna traditioner, brott med det gamla samt reflekterade prioriteringar. Vi skall minnas att vi har tillägnat oss livsåskådningsmässiga element som inte är resultat av medvetna val. Mycket av det vi håller för sant och riktigt är inte resultat av rationell argumentering, men uttrycken ges en rationell motivering. Om Lyotard har lanserat tanken på det postmoderna samhället, talar Ulrich Beck hellre om en annan metafor: risksamhället. (1986 Risikogesellschaft: Auf dem Weg in eine andere Moderne.) Han konstaterar att brottet mellan modernitet och postmodernitet inte är så totalt som Lyotard hävdar. Mycket av det som gällde i det moderna samhället, står kvar i det sk postmoderna. Men varje åtagande idag – varje projekt, plan och satsning är ett hot mot det labila jämviktssystem som det är en del av. Detta gäller såväl globalt (kommunikation = milleniumbomben, ekonomi, politik och produktion)  som lokalt (skilsmässa, arbetslöshet, fattigdom och ohälsa). Samtidigt som vi har stigit in i en ny tid och brutit med det gamla, upplever vi också en kontinuitet och strävar vidare i samma hjulspår (moderniteten i form av upplysningsprojektet med rationalitet, vetenskapstro och helhetssökande). Risker som hot och utmaningar har alltid funnits i mänsklighetens historia, men risktagningen var meningsfull därför att det ständigt skapades nischer av trygghet. Man kan väl säga att de bärande narrativerna, metaberättelserna och utopierna gjorde risktagningarna meningsfulla. Kanske situationen känns ortygg och hopplös idag när man upplever att både meningsgivande ideologiska ramar och existentiella, konkreta skyddsnät saknas. Jag vill här infoga en liten men viktig distinktion som har att göra med vårt språk och vårt sätt att uppfatta verkligheten på. Man kan skilja mellan åskådarperspektiv och deltagarperspektiv. Åskådarperspektivet innebär att de religiösa satserna uppfattas som teoretiska utsagor angående en överempirisk del av verkligheten (Kurtén: Tillit, verklighet och värde, 89). Den icke-språkliga, objektiva och av oss oberoende verkligheten fungerar som kontrollinstans huruvida de teoretiska påståendena håller streck eller ej. Deltagar- eller aktörsperspektivet betyder att språket inte avbildar eller återspeglar verkligheten som sådan, utan är verklighetsskapande. Livsåskådning, livshållning och livsstil påverkar vad vi uppfattar vara verkligt. Det betyder ingalunda att man skulle förneka förekomsten av en oberoende verklighet utanför oss, men den bild vi har av av det som vi håller för verkligt, står i konstitutivt samband med vårt språk och våra värderingar. Skillnaden mellan de två synerna ligger alltså inte i antagandet eller förnekandet av en utomempirisk verklighet, men i det sätt på vilket vi kan tala om denna verklighet. II. Kateksesen Vid första kontakten tänkte jag: vad är det här? Fraser och teologisk retorik. Skall detta vara vår nya katekes som skall delas ut till alla hem? Men jag vågade inte stanna där. Efter ett litet grundligare studium genom fördjupning i texten och processmaterialet a´la Poutiainen, började jag förstå mera av vad man tänkte och hur man tänkte. Texten började bli bättre och mer begriplig. Men det gav mig en duktig tankeställare: man måste först vara bevandrad för att hitta ingången till texten. Detta om en bok som skalldelas ut till alla hem i Finland och vara en handledning i kristen tro, en andlig handbok. Dagens frågor behandlas ofta induktivt och elev- eller klientcentrerat. Det har kvår kyrka gått in för i konfirmandundervisningen för decennier sedan. Vad borde katekesen vara annat än en lärobok för alla åldrar, inte minst i skriftskolan.  Nu utgår man från ett traditionellt deduktivt synsätt – startar i de övergripande trossanningarna och härleder en slags ”trons ordning”.  Pedagogiken går ut på att buden behandlas först- dessa utgör det allmängiltiga och universella. Vi misslyckas med att förverkliga skapelsens lag och behöver därför följande moment – tron med dess tre artiklar – som stöd och gåva med centrum i kristologin. Sedan följer bönen som fortsatt kraftkälla och tillväxtcentrum sekunderade av sakramenten, bibeln, bikten och välsignelsen. Att börja med buden, lagen och kravet kan vara lutherskt pedagogiskt renlärigt och riktigt, men fungerar det? Är referensramen så gemensam som man antar, isynnerhet när katekesen inte har något prolegomena eller någon fundamentalteologisk introduktion. Man skulle ju gärna veta vilket språkspel man skall spela förrän ord och begrepp kan fungera. Vad menas med tro? Vilket är det religiösa språkets särart med symboler och analogier? Hurudant är det kristna religiösa språkets modellkaraktär? Jag tror nämligen det är av avgörande vikt att meddela hurudan den läsningsram är, i vilken man är insatt. Det är nämligen inte alls självklart att dagens naturvetenskapligt skolade och informatiosnteknologiskt inriktade människa inser det religiösa språkets särart. Saken klargörs aldrig explicit, men vi kan se exempel på hur saken lösts på olika ställen i katekesen. Kritiskt kan man fråga: är katekesen faktisk en kortfattad tydlig och konkret andlig handbok? Träffar den dagens sökare av olika kategorier i deras sätt att tänka, handla och reflektera? Passar katekesen in i den ram, som den andra modernitetens paradigm utgör? Jag skall ta fasta på tre, som jag ser det, fundamentala problemområden: gudsbilden, etiken och spiritualiteten. 1.    Gudsbilden. Den kristna gudsbilden är fylld av spänningar. Det handlar om dialektiken mellan fördoldhet och uppenbarelse(12), mellan kärlek och vrede(17), känd och okänd(1). Det avspeglar sig i vårt förhållningssätt till Gud: i fruktan och kärlek(1), oro och längtan(2). Gud avslöjar oss men vi litar på honom(1). Vi kommer aldrig ifrån det bibliska vittnesbördets paradoxalitet, men man kan inte utgå från att den tolkningskontext i vilket man uthärdade den spänningsfyllda gudsbilden, idag skall vara levande verklighet för människorna. En levande paradoxal gudsbild förutsätter en socialt tolkningssammanhang med relationer, traditioner och trygghet som tillåter jobsrevolter och ifrågasättandet av Guds rätfärdighet och kärlek. En spänningsfylld gudsbild förutsätter en bärande Berättelse som lämnar rum för risker och revolt. Om man saknar denna kontext blir paradoxerna enbart irrationalitet och nonsens. I utläggningen av den första trosartikeln konstateras att ”Gud inte bara är en avlägsen första orsak eller en opersonlig kraft”. Jag trodde först att meningen var en misslyckad översättning från den finskspråkiga versionen, men insåg att författarna menat just så. Tankarna går nämligen till filosofernas Gud med en metafysisk gudsbild. Luther ville inte förklara Guds skapelseverk med hjälp av skolastikens orsaksbegrepp – även om terminologin är tänkt att fungera i analogisk mening – eftersom den enligtLuther fördunklade den kristna gudstrons existentiella nuperspektiv. Gud är den ständigt närvarande Skaparen i en ständigt pågående skapelse.Gud verkar över hela skapelsen i hela dess bredd utan etiketter eller varudeklaration. Gud verkar anonymt abakom masker ”larvae Dei”. Gud kan inte sättas in i ett evolutionistiskt eller kreationistiskt orsak-verkan-schema i egenskap av första orsak, för då görs Han till en inomvärldslig realitet. Vi har gjort Honom för liten. Att hävda Guds inneboende i skapelsen – pan-enteism – är inte detsamma som att placera in honom som en förklarande första orsak. Hävdandet av skapelsetron är en existentiell trosutsaga (”jag tror att Gud har skapat mig…”) och inte en empirisk kausalutsaga. De två påståendena möts, men de sammanfaller inte. Problematisk upplever jag teodicéproblemet vara i katekesen. Det syns speciellt i avsnittet om sjunde bönen i Fader Vår (frälsningen från det onda, 32).Problemet förblir oförklarligt (sant!) men man ger inte mycket rum för konflikten: sker allt faktiskt i enlighet med Guds vilja eller tillåtelse (allmaktsproblemet 13)? Man kan säga så om man redan tror. Men hur är det med den som försöker finna en väg in i tron men finner den blockerad av lidandets problem och ondskans makt?Guds allvetande förutsätter att han vet vad som är bäst för oss, men hur trösta en mor vars son gått ner i knarkträsket eller omkommit i en bilolycka? Eller detta att ”Gud vill alla väl, fastän vi inte förstår hur han kan förverkliga den på ett sätt som verkar vara helt upp och ner (28). Vi förstår inte varför Gud låter det onda drabba oss (31). Problemen är olösliga, men lätt kan en läsare utan vägledning uppfatta Gud som en godtycklig eller illasinnad tyrann som låter det onda drabba, på ett ofta meningslöst och orättvist sätt. Så fort vi ger oss ut för att försvara Guds handlande, råkar vi in i svårigheter. Dogmatiskt kan vi acceptera problemets olöslighet – en annan sak är att vi tillsammans med en drabbad medmänniska behöver tackla problemet pastoralt. 2.    Etiken Många av avsnitten, i synnerhet gällande buden, ger konkret och enkel vägledning. Samtidigt lämnas läsaren sannolikt med många obesvarade frågor. Här framgår tydligt bindningen till Luther – ibland på ett lyckat sätt, ibland mindre lyckat. Gällande femte budet har man inom socialetiken klart tagit avstånd från Luthers syn att budet inte gäller överheten. Krig och dödsstraff, var enligt Luther, berättigade som överhetens redskap att bevara lag och ordning i samhället. Budet är, enligt den nya katekesen,  riktat till såväl enskilda individer som till hela samhället. Ifråga om socialetiken kommer man antagligen att säga att katekesen säger för litet. Inga konkretioner ges. Man gör det visserligen lika enkelt för sig som Luther, när man konkret behandlar endast äktenskapet, men idag är situationen antagligen litet annorlunda än på Luthers tid. Det är utopi att tänka sig att man kan begränsa sexualetiken till trohetsfrågor inom äktenskapet. Andra får väl fylla i där katekesen tiger. Klokt är det visserligen atta tiga – vad man än säger kommer det att vara fel. Många goda och modiga lösningar finns bland de etiska råden: utläggningen av åttonde budet är enkel och konkret. Mycket av det som sägs kring det sjunde budet är också vettigt – problematisk är visserligen passusen om aktiespekulation, som uppfattas som egoism och skaffande av fördelar på andras bekostnad. Dagens invecklade ekonomiska börstransaktioner kan knappast kvitteras så enkelt och ensidigt. Men ett bra memento kan det väl trots allt vara! Som väntat syns den ekologiska etiken i ett flertal sammanhang, både i samband med första trosartikeln och det sjunde budet. Den lutherska skapelsetrons ofta så antropocentriska inriktning får här ett viktigt komplement och korrektur. 3.    Spiritualitet Avsnittet med bönen och bibeln är avgörande viktiga i en tid som präglas av andlig pluralism och villrådighet. På den andliga marknaden är det viktigt att kyrkan visar på den mångsidighet och rikedom som ligger i den klassiska kristna, också lutherska spiritualiteten. Avsnittet om bönen (42) öppnas med en inbjudande och vidsynt formulering: att be är att vara och leva inför Guds ansikte. Bön i vid mening är någonting vi behöver få upp ögonen för I en tradtition som präglas av stark reglering av bönepraxis. Böcker om bön berättar om metoden för den ”rätta bönen” med följd att människor inte tror sig kunna be. Idealen är för höga och livet måste först bli annorlunda än det är för att bönen skall få plats. Katekesen lämnar rum för starten i det enkla och naturliga, det vardagliga. ”Eller som benediktinpatern Dom John Chapman har sagt: Be som du kan och inte som tror att du måste be”. Också ett förtvivlans rop om orförmåga att be, är en bön. Problematisk är katekesens förhållande till Hemmets bönbok. Det kommer fram, inte minst i fråga om bönen i praktiken. Avsnittet 42 med Luthers förslag till morgon-, afton- och måltidsböner känns inte relevanta – ibland till och med löjeväckande. Jag kan svårligen tänka mig att alla måltidsgäster skulle kunna låta bli atta dra på smilbanden när husfadern läser sammanställningen av psaltartexter vid bönen efter måltiden. Strukturen kan vara användbar som pedagogiskt hjälpmedel, men innehållet känns mycket fjärran från den konkreta fest- och vardagsverkligheten. Det hade här varit på plats att koordinera bönemateriealet med motsvarande avsnitt i Hemmets bönbok. Också i fråga om böneundervisningen föfaller man till att vara Guds advokater: när vi ber till Gud om sådant som han vill att vi skall be om, kan vi vara säkra på att han ger oss det. Det finns knappast någonting som man kan vara mera osäker på än uppfyllelsen av dylika lättvindiga löften. Också denna katekes är till sin uppläggning en reglering och normering av kristenlivet. Jag uppfattar att strävan har varit att bibehålla en klassisk övergripande tolkningsram, som skulle kunna ge en inledande vägledning för nyfikna sekulariserade döpta. Många av textens formuleringar är träffande, men ibland svävar man tämligen nonchalant över svåra problem genom att servera lättköpta svar. Man hugger av den gordiska knuten. Texten utgörs av en tämligen traditionell uppifrån kommande och docerande läroutveckling (Barth: senkrecht von oben). En sådan text förlorar lätt i trovärdighet i mötet med annorlunda tänkande människor. Ett material som behandlar den kristna tron mera kontextuellt, utrgående från ett dialogiskt synsätt, skulle bättre förmå fungera i en levande växelverkan präglad av texternas, symbolernas och modellernas öppenhet. I den andra modernitetens tidevarv  behöver vi material som lämnar rum för växelverkan mellan bibeltext, tolkningsalternativ, samfundsliv och individuell livshållning, utryckt i trosbekännelser och moralisk hållning. Tillbaka till publikationer och tal