|
Så
kunde man kalla den heliga Serafim av Sarov, en av östkyrkans mest
älskade helgongestalter. Han hette ursprungligen Prochor Mochin
och föddes i Kursk år 1759 som son till den byggmästare
som uppförde Mariakatedralen i Kursk. Det ryska riket genomgick
under Serafims tid viktiga historiska skeenden, bl.a. tilldrog sig
Napoleons ryska fälttåg och Moskvas brand – händelser
som fick avgörande historisk och politisk betydelse. Men allt
sådant intresserade Serafim föga, inte annat än
på det sätt tidens omvälvningar och brytningar
påverkar människan i hennes sökan efter de eviga
värdena. Hans intresse riktades mot eremitens enskildhet och
tystnad. Under
långa tider levde han i största avskildhet tills han efter
femton års isolering blev lärare, själavårdare,
förebedjare och andlig ledare för ett otal människor. Han
hörde till de andliga fäder, staretserna, som
åtnjöt stor auktoritet och uppsöktes för andlig
rådgivning. En levande bild av en
starets liv och handlingssätt finner vi i Dostojevskis skildring av
staretsen Sosima i ”Bröderna Karamasov”. Samtidigt som Serafim ger
konkreta, jordnära råd åt sökande människor,
är han mystiker och extatiker. Han är
helbrägdagörare med en öppen och varm blick för
människans nöd, samtidigt som han kan vara obarmhärtigt
hård och krävande som biktfader. Han tillhörde hela
sitt liv klostret i Sarov och dog år 1833. Han blev
helgonförklarad år 1903. Under
prövningarna i klostergemenskapen och som eremit, mognade han i
självkännedom och andlig visdom, till den grad att det om
honom berättas att han kunde läsa, känna och
förstå människornas tankar och förutse kommande
händelser. Genom en mariauppenbarelse fick han uppmaningen att
öppna sin klostercell för att ta emot besökare och
för att delge dem andliga råd. Han kom sålunda att
få oerhörd betydelse för det ryska ortodoxa
fromhetslivet vid 1800-talets början. För finländsk
ortodox fromhet har Serafim också kommit att betyda mycket,
eftersom klostret i Valamo på 1700-talet fick sin klosterregel
just från klostret i Sarov.
|