Tillbaka till publikationer och tal 16% Nyligen har vi i finlandssvensk press fått läsa den nyskrivna “Balladen om 0,19%” fabricerad av Sås och Kopp med anledning av nedläggningen av Radio Fnatt. Nu kunde någon fiffig versmakare göra “Balladen om 16%”. Anta utmaningen, ärade ordsnickare! För det är faktiskt med förvåningens finger i häpnadens mun som man tar del av statistiken. Av Borgå stifts anställda kan hela sexton procent inte tänka sig att samarbeta med en präst som är kvinna. Man kan naturligtvis ty sig till komparationen “lögn, förbannad lögn, statistik”, men fenomenet kvarstår. Uppenbart är att vi i Borgå stift procentuellt sett har flera gånger fler kvinnoprästmotståndare än Finlands kyrka i genomsnitt. Den tidsinställda bomben, som Gustav Björkstrand kallar fenomenet, har redan tickat en längre tid och då och då har man hört tickandet tydligt. Nu har vi tydligen kommit till en punkt när problemet inte längre kan skjutas undan. Det blir knappast bättre av att försöka gömma undan bomben för att slippa höra den ticka! Inte ens kvinnoprästmotståndarna tror att klockan mera kan vridas tillbaka. Det är att underskatta reflektionsförmågan, den teologiska sakkunskapen och det religiösa allvaret hos biskopar och andra kyrkliga beslutsfattare om vi menar att beslutet har fattats lättvindigt och som en eftergift åt den moderna samhällsandan. Jag blir djupt besviken och sårad, både personligen och på mina kvinnliga kollegers vägnar, varje gång någon säger att motståndarna till kvinnor i ämbetet ser frågan som en bibelsynsfråga medan förespråkarna ser det som enbart en jämlikhetsfråga. Själv uppfattar jag frågan om vem som kan vigas till präst som en bibelfråga i allra högsta grad. Sist och slutligen handlar det, såvitt jag kan se, om en fråga om vad tolkning betyder och vad som är legitim tolkning av bibeln. Det handlar inte om att ty sig till lösryckta bibelord som används som slagträn mot dem som är av annan åsikt än man själv.  Jag tror att man är hemmablind ifall man påstår att man inte tolkar bibeln alls utan läser som det står. Man kan inte förstå någonting alls utan en tolkningnyckel! Bibelns ord har i alla tider konfronterats med tidens frågor. Lösningar har slipats fram i trohet mot både bibelns budskap och tidens nöd. Vi kan inte tillägna oss bibelns budskap utan tolkning och lästradition, eftersom bibeln själv är tolkning. Vi kan faktiskt se spår av en ständigt pågående tolkningsprocess i Nya Testamentet. Mycket av det Paulus skriver är resultat av en medveten tolkning för att ljus skall kunna kastas över sådant som uppfattats som dunkelt. Var och en av oss är insatt i ett socialt sammanhang där man lärt sig läsa och förstå på vissa sätt. Att påstå att jag “läser som det står” är att vägra inse att den religiösa bakgrunden har försett mig med läsglasögon. När man med bibelordets hjälp argumenterar för kvinnors rätt till prästämbetet, handlar det inte om trohet mot nedärvd tradition och syn på bibelboken, utan trohet mot Gud och kyrkans uppdrag att förvalta evangeliet. I den första kristna församlingen tvekade man säkert när man stod inför de radikalt nya förändringar vi kan läsa om i Apostlagärningarna. Då skulle det ha varit lätt att säga: skulle då Gud ha sagt? Kan Gud motsäga sig själv? Det finns situationer när evangeliet bryter skrankor och spränger gränser. I vår kyrka skall det uppenbart få vara högt till tak. Det skall finnas rum för olika åsikter och riktningar. Men problemet är att vi inte har lärt oss att handskas med denna religiösa mångfald. Den tidsinställda bomben består just i detta faktum: nu är vi tvungna att rent praktiskt lära oss leva mitt i mångfalden. Och då måste vi också tillåta att andra har en annan åsikt än vi själva. Inte bara tillåta åsikterna utan också arbeta tillsammans trots skillnader – och trots att vi tycker att andra har fel. Då går det inte att säga: jag vill ingenting ha med dig att göra eftersom du är av annan åsikt. Jag ser ingen annan väg in i framtidens kyrka än det att vi har rätt till våra olika åsikter men ändå arbetar sida vid sida, medvetna om skillnaderna. Det blir en stor spricka  i budskapets trovärdighet så länge dogmatiska slagträn och självsäkerhet framstår som viktigare än dialog och förståelse. Fastän 16 % skulle bli 50% ändras därför ingenting i sak. Så länge man säger: Vi har rätt, ni har fel och vi kan därför inte samarbeta med er, befinner man sig i en ond cirkel med en ständig räcka av kyrkosplittringar och grundande av nya samfund. Det är tyvärr ibland inte så mycket bevänt med den ömsesidiga toleransen och högaktningen. En präst som är kvinnoprästmotståndare kan bemöta sin kvinnliga kollega med ringaktning (hon är ju egentligen inte präst!) medan hon däremot förväntas högakta sin manliga kollega i ämbetet och ta hänsyn till hans ömma samvete. Jag säger som så många andra har sagt: den största katastrofen (läs: misslyckandet) skulle vara grundandet av  nya stift eller nya samfund. Visst skulle det vara lättare att samarbeta om vi alla tänker lika. Men tjänar en sådan lösning evangeliets sak – förkunnelsen av försoningens ord ”för att världen skall tro”? De verkliga problemen har bara sopats under mattan. Den matta, som för övrigt kanske ser helt annorlunda ut ifall bomben detonerat. Tillbaka till publikationer och tal