Tillbaka till publikationer och tal BIBELN PÅ HUGGKUBBEN Hur många åsikter skall man ha för att kunna kalla det en åskådning? Den frågan ställer Göran Tunström i sin uppgörelse- och tänkebok "Under tiden" från år 1993. Uppriktigt brottas "prästungen" Tunström med de fragment av en världsåskådning som han fortfarande bär med sig från sin barndoms fromhetsmiljöer. Han känner både fascination och avsky inför färdiga livsåskådningsystem som inte lämnar rum för några som helst tvivel. Själv säger han att han är en människa utan världsåskådning. Men var och en som läst honom vet att det är en sanning med modifikation. Det beror på hur man definierar. Men i hans uttalande kan man visst läsa in både en tillfredsställd stolthet och en sugande längtan. Alla har vi våra åsikter om ditt och datt. Det skall man ha för det är både moraliskt och trendigt. Men det ligger mindre i tiden att vara så konsekvent i sina åsikter och ställningstaganden att de utgör delar av en helhet. Ett slutet system kan kännas både tryggt och ouppnåeligt som en gammaldags riddarborg. Tunström beskriver världsåskådningen som en stor gård med häck, mur  eller staket runtomkring. Därifrån flanerar åsikterna under dagen omkring, för att när kvällen kommer, lydigt återvända för att sedan lägga sig för att sova sida vid sida. Tyvärr kan denna trygghetsfaktor också bli ett pansar när accepterandet av en fix och färdig världs- och livsåskådning blir motiveringen till att man inte behöver göra upp med livet. Ur politiska ideologier, moralsystem, etikettböcker, ritual- och dogmsystem kan ogenomträngliga pansar utvecklas. Man möter pansarvarelser inte minst i det postmoderna samhället och inte oväntat bland dem som bekänner sig till en kristen livssyn. Det har sina naturliga orsaker. De finns både bland  konservativa och modernister. Det gemensamma för bägge grupper kan vara att man iklär sig immuniseringens pansar. Ett konkret exempel på hur ett pansar kan förhindra rörligheten är fenomenet bibeln - sättet på vilket den används och hur man uppfattar den. Hos den stränge biblicisten är bibelbokens gudomliga auktoritet den immuna koloss som hindrar honom från en djupgående uppgörelse med livet. Hos den historiskt-kritiske rationalisten är den historiska processens nödvändighet den immuna koloss som hindrar honom från en djupgåenden uppgörelse med bibeln. Det slutna systemet hindrar en människa från att se nya helheter och sammanhang. Göran Tunström berättar i sin redan nämnda bok om en ensling som aldrig visade sig annat än vid gudstjänsten om söndag, klädd i vit skjorta och mörk kostym. Han levde intensivt med i mässan och begav sig rakryggad tillbaka till sin enslighet. Den gamle prosten, vid vars fötter han satt, var en helvetespredikant. Han domderade och läste lusen av sina församlingsmedlemmar och lovade sänka åhörarna i havet med kvarnsten runt halsen. Så dog prosten. En ny präst kom i stället. Han var en ung liberal uttolkare som fann naturliga förklaringar till alla mirakulösa fenomen. Innan den nye prästen hade kommit till slutet av sin första predikan, reste sig enslingen från sin plats under predikstolen och försvann. När han kom hem lade han sin bibel på huggkubben och högg den i tusen bitar. Därefter tog han livet av sig. Så långt Tunströms berättelse. Ett slutet system avlöstes av ett annat. Och människan utlämnas till att finna egna utvägar när systemen rasar samman. Den avskärmning som inneburit trygghet, ledde till ett skenliv. Ett sådant liv kan inte korrigeras med en ny avskärmning. En kristen lever i tro (som en förlitan), inte i (livs-)åskådning. Pilgrimen övervinner inte sin osäkerhet genom att förlita sig på ett system, utan på en Närvaro. Pilgrimens världsbild präglas därför av den rörliga horisonten. Där gäller de vida vyerna och öppna fönster mot himlen. Tillbaka till publikationer och tal