Tillbaka till publikationer och tal BRON OCH DRÖMMEN Under de senaste veckorna har jag förverkligat en länge närd dröm. Alltsedan jag för många år sedan läste Bo Larssons bok ”Närvarande frånvaro” har jag velat aktualisera liknande frågor i vår egen inhemska diskussion. Bo Larssons bok handlar om religiösa motiv i modern svensk skönlitteratur. Han påvisar hur medvetet man också i dagens svenska romankonst arbetar med uttryckligen religiösa frågeställningar. Att frågorna är levande även hos oss, påvisade Tage Kurtén i sin undersökning om existentiella och religiösa frågor hos finländska författare. Hur skulle en motsvarande brottning med de existentiella livsfrågorna se ut i det finländska kulturlandskapet idag, i synnerhet sett ur en ung människas perspektiv? Frågan är utmanande och komplicerad. Den tycks inte ge mig någon ro. Därför beslöt jag att tillsammans med mina studerande vid Diakoniyrkeshögskolan, undersöka hur han man i de senaste årtiondens finska litteratur närmat sig jesusgestalten. Litteraturvetaren och kritikern Markku Envall har gjort några intressanta studier som en introducerande orientering i problematiken. Man märker snart att Jesus är föremål för ett stort utbrett litterärt intresse. Det har skrivits en hel del om Jesus i finsk litteratur – i romaner, noveller och lyrik. Det har gjorts ganska ingående analyser av olika drag och motiv, tolkningar och företeelser. Men det som speciellt intresserat mig är hur en ung mänska – utgående från en levande kyrklig tradition eller utan denna – upplever dessa Jesus-läsningar. Leder de till låsningar eller lösningar? Väcker de nytt intresse för en brottning kring frågan: ”Vem säger ni att jag är”? Eller leder de till befästande av tidigare positioner? Kanske med följden att man inte bryr sig om att fortsätta reflektionen: man vet ju ändå vem han är! Man kan tydligt se hur de olika årtiondenas trender sätter sin prägel på författarnas sätt att uppfatta Jesus. Under 50-talet handlade det fortfarande om ett slags försiktigt återberättande (undantag finns ändå alltid!) eller en tolkning av den nytestamentliga jesusbilden inom traditionella ramar. 1960-talet innebar också litterärt sett radikalisering och experimentlust. Politisk medvetenhet, raserande av livsåskådningstabun och s.k. sexuell frigörelse satte sina spår också i litterära alster. Vi behöver bara tänka på vilken karusell som sattes igång med Hannu Salamas  roman ”Midsommardansen”. Samtidigt som vi bevittnar brist på respekt för Heligheten, ser vi också hur bräcklig många troendes gudsbild är. Som om Gud skulle behöva stöttas med hjälp av vår lagstiftning! Är det inte våra uppfattningar av Gud som skändas mer än levande Gud själv! Också de senaste årtiondena har frambringat jesusromaner. Diskussionen tycks vara vital. Inga tecken tyder på att vi skulle vara klara med Jesus. Ständigt ger han upphov till nya kontaktförsök. Varje bibelläsare skapar sin egen inre jesusbild. Materialet hämtar vi från Bibeln, vår egen kristna tradition, våra egna livsupplevelser och från de egna attityder och den uppfostran vi fått. Den mentala bild vi bär inom oss är en subjektiv skapelse inom oss. Vi behöver ständigt hålla i minne att den inre gestalten skall vara personlig och individuell – den återspeglar vår egen personliga hållning och vår egen tro. Men denna spegling sker alltid i växelverkan med den miljö vi lever i – oberoende av om denna råkar vara antiklerikal eller traditionellt from. Många minns säkert vilka häftiga reaktioner som uppstod världen över i samband med Martin Scorseses filmatisering av Niko Kazantzakis’ roman ”Kristi sista frestelse”. Många vill att Jesus skall vara så övermänsklig att blotta tanken på att han skulle ha upplevt frestelser och varit behäftad med mänskliga svagheter, uppfattas som blasfemi. ”Precis som vi, men utan synd” – ack hur svårt att förstå och komma till rätta med! Men ändå ett halmstrå att gripa tag i.  Det är väl knappast förbjudet ens inom ramen för en strikt traditionell jesusuppfattning att idka tankeexperiment och fundera över vad det månne betyder att Frälsaren är sann människa. Även i satirens eller ironins form kan dölja sig en allvarlig brottning med trons frågor, fastän de av oss uppfattas som enbart nonchalans eller hädelse. Så snart vi tvingas fundera på en Jesus av kött och blod bortom glansbildens glitter eller marmorstayns oberördhet, stöter vi på överraskningar och konfrontation. Ständigt gäckar jesusgestalten våra invanda mönster. Han skulle väl inte heller vara Mästaren om han var förutsägbar. Inkarnationens mysterium har alltid betytt, och betyder också nu, risk för anstöt. En av konstens viktigaste uppgifter är att ge röst och form åt våra ständiga följeslagare, livsfrågorna. Det som vi känner utan att riktigt förmå uttrycka, kan vi känna igen i det som någon annan kunnat famlande artikulera i konsten. Det är väl därför Jesus lever också där. Om han är det som kristen tro påstår – ”svaret på våra frågor” – då finner han ständigt nya vägar in i människors problemvärldar. Överallt där människan naket och öppet ställer frågan om sin egen tillvaros mening, finns det uppenbar risk att Jesus dyker upp, t.o.m. i oväntat sammanhang och oväntad form. Det behöver inte vara någon oöverstiglig klyfta mellan den bjärtaste, ärliga jesusskildring och kyrkans klassiska kristustro. Bron heter: Guds människoblivande. Tillbaka till publikationer och tal