Tillbaka till publikationer och tal KRÖNIKA FÖR KP BUFFERTZONEN Gudstjänstförnyelsen har stötts och blötts i oändlighet. Vår kyrka förbereder sig för att gå in i slutomgången. Så småningom skall vi väl få en ny handbok med anvisningar om hur gudstjänsten skall se ut de närmaste trettio åren. Det är inte svårt att hitta svagheter i det sätt på vilket man gått tillväga i prövningsskedet. Experimentverksamheten har sina uppenbara brister. Alltid kan man hitta någonting som man med rätta kan risa. En sida i gudstjänstlivet som jag uppfattar att inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet, är hela experimenterandets grundförutsättning, nämligen spontaniteten och lekfullheten. Det finner jag litet alarmerande. Antagligen beror denna avsaknad på svårigheterna att komma tillrätta med friheten. Det är lättare och tryggare att syssla med deskriptiv och jämförande liturgisk forskning. Det skulle vara spännande att granska gudstjänstlivets utformning ur spelets och lekens perspektiv. Vi kanske skulle upptäcka att vi tar alltför allvarligt på gudstjänstfirandet. Visst är mötet med levande Gud en mycket allvarlig sak. Men kanske just därför behöver vi granska vårt sätt att gestalta gudsmötet ur ett annorlunda perspektiv. Religionspsykologen Winnicott har lanserat begreppet övergångs  eller mellanområde. Med det menar han att varje människa behöver en buffertzon för att kunna meningsfullt sammanbinda den yttre och den inre världen. När någonting kraschar i den ena världen påverkar denna händelse också livet i den andra världen. Därför behöver vi en säkerhetszon för att kunna klara av övergången. Redan för det lilla barnet är övergångszonen, buffertzonen viktig. Genom spelet eller leken kan det lilla barnet hålla samman den inre och den yttre världen När vi har vuxit och blivit fullvuxna förväntas vi ha lämnat leken och moget ha byggt en spång mellan de olika sidorna av verk ligheten. Svårt tycks det vara för de flesta av oss: bron behöver ständigt repareras. Dessutom tycks vi inte heller någonsin bli för gamla för lek och spel. Det tycks finnas ett samband: att vara människa är att vara övergångsvarelse. Vi behöver erkänna barnet inom oss. Förenklat sett kunde man säga att sällskapsspel, tävlingar, idrottsevenemang, kampsporter, våghalsiga hobbies, turneringar, krig, teater och alla slags kulturella yttringar är de fullvuxnas sätt att bearbeta svårigheten att överbygga inre värld och yttre verklighet. Religionen och kulten har alltid haft en viktig funktion som buffertzon i bearbetningen av livsfrågorna. Även om den vuxne ger upp den regelrätta leken och lämnar bakom sig vad barnsligt är, behövs en återvinning av en människosyn där den "onyttiga leken" och det "tidsödande spelet" återigen får reflektera våra  djupast liggande behov. De utgör påtagliga uttryck för vårt behov av att få röra oss på ett fantasins och experimenterandets övergångsområde, där vi liksom visheten i Ordspråksbokens åttonde kapitel "var som ett barn hos honom: jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna". För att spelet skall fungera behövs både bundenhet och frihet. Varje lek eller spel behöver sina tydliga regler, samtidigt som charmen ligger i spänningen, ovissheten och överraskningen   i friheten. Utmaningen ligger i utgångens ovisshet. Översatt till gudstjänstspråk: det behövs formulär som utgör ram och trygghet, garant för ordningen, men ovisshetens och överraskningens moment bör också ges uttryck. Gudstjänstens problem ligger i att lekens utgång är förutsägbar. Utan att kräva ständiga nyheter och förändringar, måste vi kunna förtydliga Guds överraskande handlande med oss i gudstjänstfirandet. Strukturen ger föga rum för fritt gensvar och spontanitet. Jag vet att problemet är delikat. Kanske en tillfredsställande lösning är onåbar. Försök att lösa spontanitetsfrågan utan att alltsammans utmynnar i anarki, formlöshet eller subjektivt godtycke, ligger snubblande nära. Men samtidigt är vår gudstjänst omgärdad av ett så strikt pansar (=bevarandet av den för de flesta kyrkor gemensamma, gammlkyrkliga formen), att risken för formlöshet och oordning är minimal. Även om man släpper in litet lekfullhet. Gudstjänsten präglas för närvarande huvudsakligen av helighetens tidlöshet och oföränderlighetens grundmodell. Vi har i praktiken antagit den ortodoxa synen, som framhåller att gudstjänsten skall återspegla evigheten. Då kan det ju inte finnas kreativ spontanitet. Grunddygden är oföränderlighet. Tänk om gudstjänsten trots allt kunde få vara ett lekfullhetens forum där den heliga fantasin kunde få mera spelrum. Så kunde gudstjänsten bli en bro som förenar människans splittring, hennes oförmåga att hålla samman yttre och inre värld. Så kunde kyrkorummet bli en verklig mötesplats mellan himmel och jord inte bara en avbild av himlen. En sådan gudstjänst i ett sådant kyrkorum är en verklig buffertzon. Tillbaka till publikationer och tal