Tillbaka till publikationer och tal Krönika för Kyrkpressen 9 - 02.03.1995 CYKELN Ingenting är nytt under solen. En människa bär ständigt med sig det förflutna. I värsta fall som en börda med alla dess kantigheter och hörn. Men i bästa fall som en resurs bestående av vunna insikter och erfarenheter. Men det du eller jag är just nu i läsande stund är ett jag som formats under år av lärdomar och kamp. Det enkla och självklara som livet har varit har nyanserats, kompletterats och utmejslats. Jaget bär med sig det förgångna i ständigt återkommande cirklar, ett jag som i nuet knyter samman stundens ingivelse med förhoppningar inför framtiden. Den som har många intressen och hobbies märker tydligt det cykliska i livet. Man hinner helt enkelt inte på en gång syssla med allt det man har intresse för. Allt har sin tid under solen. Mina frimärken ligger kanske ett par år, nödtorftigt hopfösta, och väntar på den Stora Städningen. Under en tid håller frimärksperioden i, tills det för mig är dags för något annat. Jag uppfattar det inte som rotlöshet och flyktighet, som svårighet att koncentrera sig. Varje period har sin intensitet. Det inre behovet dirigerar rytmen. Frågor och nyfikenhet åtföljs av mättnad och tillfredsställelse. Rörelsen går igen i så mycket: en tid snurrar Thelonius Monk på min skivtallrik, sedan finns det tydligen behov av tid med Brahms tills det kanske blir dags för Bob Dylan. På samma sätt är det med böckerna i bokhyllan. Eller med kläderna i garderoben. Apropå Bob Dylan - han har varit en min trogna följeslagare genom åren. Kanske därför att jag så tydligt hos honom kan följa perioderna och mönstret med cyklerna. Livsfrågorna dyker upp i 60-talets sociala protestpatos, under LSD-rusets surrealistiska gestaltningar, i livskrisernas brottningar, den nyvunna frälsningsvisshetens endimensionalitet och uppklarningens breddningar. Man igenkänner återkomster och grundmönster i hans sätt att skriva sångtexter men inte minst i det sätt på vilket hans inspirationskällor går igen i hans personliga musikaliska syntes. Jag tror det är därför den åldrande, ganska trötta medelåldersartisten trots allt förmår engagera. Han är ingen dagslända. Han pekar på det ständigt aktuella hos var och en av oss. Allt det vi upptäcker i det förflutna, det vi hoppas och ser fram emot. Allt det som innefattas i vår uppgift att vara människor på väg. Man brukar skilja på det hebreiska och grekiska sättet att uppfatta tiden. Grekerna ser cykliskt på tiden. Samma grundschema återkommer ständigt på nytt. Den judiska tidsuppfattningen är lineär - tillvaron uppfattas som en tidslinje där allt går mot en fullbordan. Jag tror att man gör livet orättvisa om man hårddrar någondera uppfattningarna. Vi upplever ofta vårt eget liv periodiskt. Det är knappast en illusion. Inte bara kalendern talar om en cyklisk tidsrytm. Vår egen klockas visare återkommer ständigt till kända trakter. Samtidigt som ingenting kretsar kring en envist och evigt stillastående medelpunkt. Vi är på väg mot ständigt nya landskap. Det är knappast en illusion. Livet har en riktning, liksom tiden. Tillvarons mångfald kan inte fångas in i ett enda schema. Vi förmår uppfatta något av livets mångdimensionella djup där vi återkommer till något tidigare upplevt. Vi uppfattar att detta inte längre är detsamma som det var då. Vi har själva kommit en bit längre på väg och ser det tidigare upplevda i ett nytt ljus. Det är inför de ständigt återkommande livsfrågorna vår bestämmelse får aktualitet. Att vara människa är att ställa frågor. Om sig själv, medmänniskan, meningen och Gud. Att ställa frågor är att vara på väg. Det är därför vi kan känna igen oss i tidigare generationers erfarenheter. För att lära oss för kommande etapper. Cirkeln är sluten. Ingenting är nytt under solen. Eller allt, om man vill säga det så. Tillbaka till publikationer och tal