| Tillbaka
till publikationer och tal Krönika för KP GÅTAN SOM VÄNDER ÅTER Döden kan man aldrig vänja sig vid. Vare sig det gäller tanken på ens egen död eller upplevelsen av andras. Döden kommer alltid lika tyst och objuden, vare sig man kan förbereda sig eller ej. När vi talar om döden tänker vi ofta på den som ett kollektivbegrepp. Döden är ju avslutningen på livet för var och en av oss. Har vi som människor någonting gemensamt, så är det åtminstone vårt slutliga öde - att acceptera dödens verklighet, vare sig vi vill det eller inte. Ändå inser vi snart att döden med nödvändighet är individuell. Döden finns alltid i relation till ett personligt pronomen. *
Hösten är svår för många människor. Lövfällningen blir alltför konkret som en påminnelse om avklädning och död. Fåglarna flyttar. Ibland tycker man att det skulle vara enklare att leva om man kunde undkomma vetskapen om förgänglighet. Visst skulle det mången gång vara bekymmersfritt att inte bli påmind om det slutgiltiga livsödet. Men samtidigt hör det till människans privilegier att leva med döden som en ständig bakgrund - det är så livet får djup och värde. Underbart är kort, konstaterar Povel Ramel. Kortheten behöver inte betyda att man blir panikslagen. När man inser att livet är kort, oberoende av om man lever tjugo eller hundra år, blir det väsentliga att fylla måttet. Mot bakgrunden av att livet levs som "min stund på jorden" blir stunderna och ögonblicken meningsfulla. Hur ofta kan man inte konstatera att en människa vars liv tidsmässigt blev alltför kort, ändå levde sitt liv till brädden fyllt med innehåll. Måttet kan fyllas på kortare eller längre tid. *
I vår familj har vi nyligen tvingats se döden på nära håll. Upplevelse av sjukdomens obarmhärtiga framfart och saknadens tomrum när kampen är förbi, har ändå kunnat ge perspektiv på tillvaron. Liv och död är två sidor av samma helhet. Man kan inte personligen se dem samtidigt och de fungerar som varandras motsatser, men de utgör varandras osynliga förutsättningar. Det är bara i belysning som skuggorna faller. Och skuggorna vittnar om en ljuskälla. *
"Ack, döden är en faslig björn." Så upplever Bellman tanken på döden. Skrämmande är förvisso döden men samtidigt förmedlare av evighetsvärden. Fiende, men en ovän som man kan bli förtrogen med. Så länge människan har reflekterat över sitt eget vadan och varthän, har hon spejat mot horisonten bortom dödens gräns. För fyrtiotusen år sedan begravade neanderthalmänniskan sina fränder med gravgåvor (blommor, redskap, föremål, vapen) - ett bruk som tyder på föreställningar om en livets fortsättning bortom döden. Eller scenen med den "döde mannen" i Lascaux-grottan i Frankrike: en uråldrig grottmålning som fascinerat och förbryllat fornforskare. Bilden som antas förställa en jägare som nedlagt en stor bisonoxe, men som samtidigt sårats dödligt. Bredvid den liggande mannen finns en fågelsymbol, som tolkats som synligt uttryck för en osynlig verklighet - människans odödliga själ. *
Fågelsymboliken återkommer ofta i samband med döden. Man har orsak att fråga sig om inte hinsidesymboliken låter oss ana framvällande källor i det kollektiva omedvetna. När vi följer en döende så långt vi förmår, öppnar sig vidder, vars omfattning vi bara kan ana. Det är just denna värld bortom rationalitet och materialism som de s.k. nära-döden-upplevelserna och utanför-kroppen-upplevelserna ger en antydning om. Vi behöver inte tolka denna moderna form av kropp-själ-dualism som den slutgiltiga sanningen om vårt öde bortom döden, men vi kan inte heller lättvindigt avfärda allt som mentala villfarelser." Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!" (Rydberg). *
Vi har svårt att acceptera våra gränser. Det kommer alltid att finnas förborgade och tillslutna områden, där våra frågor tangerar vetandets gränser. Och av allt att döma kommer gränserna aldrig att flyttas, hur mycket vi än lär oss, behärskar och förstår. Uttryckt på den bibliska urhistoriens språk: fastän vi fått smaka av frukten från kunskapens träd, förblir livets frukt onåbar för oss. Vi kan känna doften av den åtrådda frukten och vi kan i kunskapens frukt ana dess smak, men resten kan vi bara vagt föreställa oss. Men när den nya morgonen gryr når oss kanske en utsträckt hand och erbjuder oss en ljuvlig frukt med en hälsning från Livets Land. När Livet getts oss i fullt mått söker vi inte längre begränsningens kunskap. Tillbaka till publikationer och tal |