Tillbaka till publikationer och tal Krönika för KP 35 GRAALSÖKARE IDAG Den heliga Graal har under århundraden framstått som symbol för sökande efter helighet, enhet och mening i livet. Richard Wagner höll genom sina operor, kanske främst genom Parsifal, tanken på Graal vid liv under 1800-talet. Idag har Graaltemat, kanske oväntat, fått helt ny aktualitet. De flesta har antagligen symboliskt uppfattat längtan efter graalen som en andlig strävan, snarare än sökan efter ett föremål i historiskt-reell mening. Men bomben slog ned med Michael Baigents, Richard Leighs och Henry Lincolns rapport "The Holy Blood and the Holy Grail" (Det heliga blodet och den heliga Graal). Författarna påstår att Graal innebär en historiskt farlig sanning i form av sakuppgifter som förvaltats inom vissa esoteriska kretsar genom århundraden. Rapporten utkom första gången år 1982, men har kommit ut i nya upplagor sedan dess, t.o.m. flera gånger vissa år. Man frågar sig: vad är det i detta slags litteratur som väcker ett sådant sensationsartat intresse? Enligt legenden var Sangraal den bägare som Jesus använde vid nattvardens instiftelse och i vilken sedan Josef av Arimataia uppsamlade blod som strömmade ur Jesu sida vid korsfästelsen. Tempelriddarnas orden instiftades i avsikt att bevaka Graal. Men Graal har också beskrivits som en skatt, en pärla eller en sten, som den utvalde kommer i besittning av. För många kristna går tankarna till Jesu liknelse om den dyrbara pärlan eller skatten i åkern. Eller varför inte den vita stenen i Uppenbarelseboken? Också New Age har uppfattat Graal som målet för andlig insikt och individuell medvetandeutvidgning. Det har alltid funnits hemliga sällskap som gjort anspråk på att förvalta insikter, som anses farliga i händerna på vanligt folk. Ju mer hemlighetsmakeri och förbjudna tankar, desto mer spännande och uppseendeväckande. Men nu till den nämnda boken. Huvudtanken är att Sangraal inte skall läsas som den heliga Graal utan som det kungliga blodet, Sang raal. Graalen skulle inte konkret ha varit nattvardskalken med det utgjutna blodet, utan ett käril som bar det kungliga blodet. Man åsyftar Jesu blodslinje och kärlet skulle vara den livmoder som bar och framfödde Jesu avkomma. Man bygger då sina spekulationer på några gnostiska evangelier, som aldrig varit godkända av kyrkan. Enligt dessa skrifter skulle Jesus ha varit gift med Maria Magdalena och haft flera barn. Efter faderns död skulle familjen ha flytt till Europa. Den merovingiska kungaätten i Frankrike vid medeltidens början, skulle enligt dessa spekulationer, vara besläktade med Jesus och vara rättmätiga arvingar till Davids tron. Denna religiöst och kyrkopolitiskt farliga vetskap skulle ha förvaltats av tempelherrarna, senare av rosenkreuzarna och frimurarna. Det är denna "välbevarade hemlighet", som nu alltså avslöjats av herrarna Baigent, Leigh och Lincoln. Boken är ett sammelsurium av fakta och fiktion. Den lärjunge som Jesus älskade påstås vara hans svåger Lasarus och Barabbas skulle vara son till Jesus. Man frågar sig: vad är det som väcker ett sådant intresse för dylika spekulationer? Författarna är noga insatta i både urkristendomen och medeltidens historia. Många av pusselbitarna är i och för sig intressanta och viktiga. Men den bild man fogar samman är fantasifullt spekulativ. Frapperande är den okritiska inställning som författarna har till sitt material och framför allt till sin egen syntes. Evangeliernas berättelser underkänns som historiskt material, medan apokryfiska evangelier innehåller Sanningen. Vår egen tid, som präglas av brist på fungerande symboler och bärande berättelser, faller lätt offer för dylika scenarier. Det finns en märkvärdig likhet mellan kristna bokstavstroende och spekulativa Graalsökare: man kan inte tillgodogöra sig symboliska texter, utan att göra våld på dem. Den dag man letar efter bokstavliga, och endast bokstavliga, sanningar i det religiösa språket, har förståelsen blivit grumlad och blickfältet alltför snävt. Tillbaka till publikationer och tal