Tillbaka till publikationer och tal Krönika för KP HÅGKOMSTER AV EN GRANNE Det brukar sägas att man målmedvetet börjar blicka bakåt mot barndom och uppväxtår när man befinner sig i livets mittskeden. Visst är det viktigt att upptäcka de meningsfulla händelser och sammanhang som bidragit till att man har blivit just den man är. Under senare år har jag allt oftare i minnet återkallat händelser kring personer som i viktiga skeden av mitt liv kommit att etsa sig in i mitt medvetande. En sådan person är Kurt Paetau. Vi bodde under många år grannar med dåvarande borgåkaplanen. Grannpojkarna samlades ofta  för att leka med bilar i kaplansgårdens stora sandlåda. Road betraktade husets herre småpojkarnas ivriga aktivitet och gav den nyckfulla gruppen namnet "Gropens bröder". Men gropens bröder upptäckte också annat än plastbilar och brobyggen i sanden. Vi kunde knappast förstå den inre värld som var så viktig för Kurt Paetau, men man kunde i husets atmosfär ana bildens och språkets kraft för att gestalta livstolkning. Många äldre ålänningar och borgåbor minns Kurt Paetau i hans prästgärning. För många kyrkligt aktiva runtom i Borgå stift var han bekant som mångårig redaktör för och medarbetare i Svenskt Kyrkoliv i Finland, sedermera Julbok för Borgå stift. För många är han också bekant som poet, skärgårdens och kyrkorummets ordmålare. Under efterkrigsåren fann han som liturgiskt medveten präst gudstjänstfirandet försummat och förflackat. Han beskriver den förnedring, som rådde när "altaret i flera decennier varit i avsaknad av varje prydnad. Det fanns inte en ljusstake på altaret, och blommor förekom aldrig annars än vid enstaka kyrkvigslar, då en blomsteraffär sörjde för saken. I kyrkan fanns inte en enda användbar mässhake eller mässkjorta. Barndopen förrättades i sakristian vid en dopfunt, som bestod av en karott av billigaste fajans, framsatt på en bricka av pressad plåt. På det med vaxduk klädda altarbordet skräpade gamla smutsiga böcker, och det förnämsta föremålet där var en mikrofon för lomhörda, som vilade på ett konservburkslock med påskriften:'Elfvings sill'." (Vår högmässa,1941,s.22). Lyckligtvis är det annorlunda nu. Men det måtte ha varit svårt för en person med blick för de estetiska värdena och med ambitioner att förverkliga dem. Det enda sättet att klara av det var tydligen med humorns hjälp. Skärgårdsmänniskan träder fram i många av Kurt Paetaus dikter. Han målar upp fiskarböndernas hårda livsöden, skildrar ytterskärens sega och anspråkslösa växtlighet. Han beskriver någonting av "livets kallelse" i Havslöparen, den lilla skalbaggen, om vilken han säger:"fjärran från land, på ytspänningens hinna/ farlig balansgång ditt liv, Halobates". Insekten står som modell för människan, som är "bara ett stoftgrand, men buret av livets/ tåliga visshet: en löpare är jag./ Kunde som du en människa leva/ modigt på det, som är henne givet: Spänningens skikt mellan höjden och djupet, hav att besegra; ej veta om annat." (Havslöparen, 1954). Sjöberg, skäribornas namn på oblidkeliga havet, "löser aldrig sitt grepp om dem som det haft i sin ägo". Inte heller om Kurt Paetau, havsmänniskan. Och så är för honom fisken ett speciellt tecken: "Då vi plundrat varandra/ till skalets tomhet/ ges oss i fiskens tecken/ en sista symbol./ Strömmen av liv som sinat/ i jordiska bäddar/ gömmer en rännil/ under dyningens valv." (Klocka av glas, 1956). Naturlyriken präglas av visshet om en skapelsens sakramentala helighet. Uppdraget att förmedla den vissheten är stort och djupt. Tibasten, växten som blommar på bar kvist bär sitt budskap i vårtid: "Tibastblom på nakna grenen/ när april går in/ Fastans altar skall du pryda, /skall i bild dess budskap tyda:/ från en naken gren/ helig kärlek sken." (Lövängars land, 1953). Men kravet känns också stort, i synnerhet när så mycket blir förfuskat och förflackat. Den som äger blick för helighetens närvaro i varje ting, lider av "det höstliga bladfallet i vår värld", förnekandet av människans höghet och kallelse och koncentration kring "dyrkan av yta och form". Var och en har sitt eget djup att upptäcka. Inte minst idag har vi orsak att ta till oss budskapet i Kurt Paetaus dikt Eftersägarna: "De självsäkra eftersägarna/ som saknar humor/ förekommer alltid i de stora andarnas tross/ lika säkert som lössen/ i frontsoldatens skjorta./ För dessa förkunnare/ av oförstådda sanningar/ går man inte säker./ Deras uppgift är att förskingra/ sin mästarens kvarlåtenskap/ och göra boet fattigt/ för legitima arvingar." (Klocka av glas). Tillbaka till publikationer och tal