Tillbaka till publikationer och tal Krönika för KP KRISTUS I GAYPARAD Under Europridefestivalen i Stockholm senaste sommar presenterade Elisabeth Ohlssons homosexuellt präglade fotoutställning av jesusbilder. Reaktionerna var förutsägbara och debatten tog fart när bilderna senare ställdes ut i Uppsala domkyrka. Uppsaladomprosten, den svenske ärkebiskopen och hela svenska kyrkan har hamnat under luppen. Det olyckliga i denna utdragna diskussion är att så många olika frågor blandats samman i en känsloladdad röra. För det första kan man fråga sig om fotografierna föreställande Jesus bland bögar och lesbiska är god konst. Konstnären bör ha varit medveten om de reaktioner bilderna skulle väcka – oberoende av i vilket sammanhang de ställs ut. Detta provokativa sätt att skildra Jesu liv kan inte annat än väcka motstridiga reaktioner till liv. Inte så konstigt om någon kan uppfatta företaget som hädelse. För någon kan bilderna säker fungera befriande, medan andra snarast blir låsta och upprörda. Traditionellt har man i konsten skildrat Mästaren snarast asexuellt mild, eller där sexualiteten bejakats, som en naturlig och integrerad del av personligheten. I så fall har bilden hjälpt betraktaren att känna igen sitt eget religiösa och existentiella rum, med sexualiteten som en del av andligheten. Men vad händer när man sexualiserar Jesus-bilden, frågar Agneta Rudvall ( i Kyrkans Tidning 36/1998). Även om de aktuella bilderna kan ses som ett inlägg i kampen för de homosexuellas rättigheter, kan man ifrågasätta fotonas konstnärliga funktion, eftersom risken att budskapet blir slutet är överhängande. Homosexualiteten lösgörs från livet som helhet och görs till den huvudsakliga definitionen av vad en människa är. Bilderna är inte öppna och inbjudande för gestaltning. De skriker ut sin indignation och irritation. På ett andra plan spelar de delade meningarna om Ecce homo-fotografiernas konstnärliga halt en mindre roll. Oberoende av om det rör sig om god eller dålig konst, kan man fråga sig om kyrkan är rätt rum för en dylik utställning. Nu blev det så att bilderna fick en förkunnande funktion. Konsten blev förkunnelse. Konsten missbrukas – så som Olov Hartman i ett helt annat sammanhang har konstaterat – som agn på en ideologisk metkrok. Konstnären har  klampat in som en elefant i en porslinsbod.  Men kritikerna har svarat med samma mynt och idkat ikonoklastisk utrensning. Det som är en känslig och brännande aktuell fråga gör man till ett entydigt vad var det jag sa-problem. “Så här går det när man ger lillfingret åt synden…” Istället kunde detta ge anledning till en självrannsakan: hur ser man i vår kyrka på de homosexuellas situation? Vad händer med den församlingsaktiva lekman eller församlingsanställda som sitter i skåpet och av rädsla för utstötning och repressalier inte vågar erkänna eller pejla sin läggning? Hur klarar man av det celibattvång som anses vara kyrkans officiella linje i sammanhanget? De provokativa bilderna har framkallat reaktioner som gör det svårt att artikulera alla de finkänsliga etiska nyanser, de personliga påträngande behov av klarhet som pockar på uppmärksamhet. De personliga ropen på accepterande och förståelse trampas högröstat ner! Lika litet som teologin kan göra anspråk på att finna den genuine historiske Jesus, lika litet kan vi veta om Jesus idag skulle gå med i en gay-demonstration, antingen av solidaritet med en utstött och föraktad grupp eller av egna personliga skäl. Ecce homo! Se Människan som såg de utstötta och förbarmade sig över dem! Snälla vänner, se människan och inte bara principer och regler. Tillbaka till publikationer och tal