Tillbaka till publikationer och tal Krönika för KP 47 LÅNGSAMHETENS VÄGLEDARE Jag måste erkänna att jag är en dålig biobesökare. När barnen var små kunde man skylla på att det var svårt att få barnvakt, men när ungdomarna är vuxna och själva gärna går på bio, måste man hitta på nya ursäkter. Om man tycker att det behövs. Då kan det låta: det finns ingenting som verkar vara intressant. Det skulle säkert finnas intressanta filmer om man skulle engagera sig och ta reda på vad de handlar om. Men det som jag har sett och upplevat har gjort mig konfunderad och orolig. Filmkulturen återspeglar, liksom alla andra konsumtions-kultur-produkter i hög grad tidsandan. Musikvideona är praktexemplet på hur bilden gestaltas idag. Bildbyten är snabba och tempot högt uppskruvat. Det kan hända att yngre människor som är vana att surfa i det snabba informationsflödet inte har problem, men jag blir trött och villrådig i de snabba sekvensernas och jäktade larmets värld. Många TV-serier som uttrycker den nya tidens anda förväntar sig att tittaren finns med på många ställen samtidigt. Bildrutan är uppdelad i två eller tre delar och någonting sker hela tiden. Rastlöst och utan pauser. Det handlar inte om det mångbottnade skeendet på olika mentala plan utan om den påträngande visuella flerskiktningen som obönhörligt tränger sig på. En slags bildernas våldtäkt där man inte kan värna sig på annat sätt än att bokstavligt och fysiskt stänga av informationsflödet. Motsatsen till de snabba bytenas scener och trender är Andrej Tarkovskis filmer. Den ryska regissören som 1986 dog en förtidig död i cancer, har kommit att profilera sig som en poesins bildkonstnär. Hans filmkonst är präglad av ett nästan absurt långsamt tempo som får många åskådare att klaga över brist på action. Tarkovskis filmer är poesi i filmformat. Dikter skall läsas långsamt och med reflektion. För att kunna tillgodogöra sig innehållet i Tarkovskis filmer måste man medvetet tona ner sin ljudvolym och ge sig lugn och ro att sjunka in i långsamheten. Det är ingen avkopplande och avstressande långsamhet som framkallas. Mycket av det som Tarkovski säger är jobbigt, hårdsmält eller t.o.m. ångestskapande. Knappast kan det väl bli så mycket annat om man ger sig in på att bearbeta de stora livsfrågorna. Liksom sin landsman Dostojevski, skyr Tarkovski inte att grabba tag i de stora frågorna om skuld och mening. Tarkovskis brottning med frågorna är anmärkningsvärd eftersom det skedde i ett ideologiskt klimat där livsfrågorna uppfattades huvudsakligen som reflexer av de materiella förutsättningarna. Tarkovski fokuserade existensfrågorna och gjorde dem primära. Man kunde kanske våga påståendet att Tarkovski är spiritualitetens regissör med rötterna i det gamla Ryssland. År 1979 gjorde Tarkovski filmen “Stalker”. Den handlar om Zonen – ett område som ödelades under mystiska omständigheter. Många har nyfiket begett sig dit men få har återvänt. Zonen har fått namn om sig att vara besjälad, ondskefull och nyckfull genom att gillra fällor. Den är kanske en personifikation av våra djupaste önskningar eller rädslor som ständigt blir gäckade. Filmen beskriver hur stalkern, guiden eller vägvisaren, leder två män in zonen – en författare och en vetenskapsman. Den desillusionerade författaren och den skeptiska vetenskapsmannen är en besvärlig utmaning för vägledaren som offrar sig själv och sitt liv på att hjälp andra att stiga in i zonens hemliga och inre rum. Trion kommer så långt att de sitter vid ingången till rummet men de återvänder utan att träda in. Frågan vad som döljer sig i det hemliga rummet och huruvida det faktiskt kan uppfylla ens djupaste önskningar förblir obesvarad. Som all god konst ger filmen inga färdiga lösningar men hjälper oss att öppna nya perspektiv. Tarkovski lyckas skapa öppningar mot tillvarons outgrundlighet både i de talade dialogerna och i filmens visuella språk. Den som ger sig tid att sjunka in i filmens långsamma takt, kan också ta del av de gåvor som Tarkovski frikostigt delar ut. Tarkovski tvingar oss att inse att det är bara i långsamheten och stillheten som de djupa insikterna gror. Det är en process som tar tid. Sådana långsamma, resurskrävande skapelseprocesser skildras i flera av hans filmer. Att livets hårda vardagliga villkor är besläktade med konstnärens skapelseprocesser skildrar Tarkovski i filmen “Andrei Rublev” i en scen där en tonårspojke fungerar som klockgjutare. Utan att känna till skråets hemligheter litar han på sin intuition och på den inre rösten. Trots att livets villkor ofta är hårda i Tarkovskis filmer, finns där ändå en hoppets ton. Inte minst genom att människan finner sin djupaste förankring i naturens villkor. Hennes elände är att hon har fjärmat sig från sisn djupa tillhörighet i naturen. Med ödesdigra ekologiska följder. De fyra elementen förekommer ofta som ett genomgående tema: vatten och ljus  och luft är just det de utger sig för att vara. Men samtidigt är de på ett mångdimensionellt sätt transparenta. De blir som symboler bärare av någonting annat. Vad detta “andra” är råder delade meningar om bland bedömarna. Därför förmår Tarkovski ständigt engagera. Man blir inte färdig med honom. Så är det med all stor konst: konstverket har överlevt sin skapare. Tillbaka till publikationer och tal