Tillbaka till publikationer och tal KRÖNIKA 19.8 2001  MUMINS MAMMA Under sommaren nåddes vi av budet om Tove Janssons död.  För oss som under årens lopp gjort ständigt nya utflykter till Mumindalen och fört dialog med Snusmumriken, Filifjonkan och Hemulen, känns det som ett definitivt avsked. Mumindalen kan aldrig mer bli som förut. En höstlig vind har blåst in över nejden och väntan på vårens och Snusmumrikens ankomst sker hädanefter i nya tecken. Jag läste faktiskt aldrig muminböckerna som barn. Av någon anledning missade jag dem. Men som vuxen har jag läst dem för mina barn. Mumin har för mig blivit inkörsporten till mycket annat som Tove Jansson har skrivit. Jag antar att vuxenläsningen av muminböckerna ger helt andra läsupplevelser än dem man har som barn. Det kan jag som sagt inte uttala mig om. Men jag tycker mig ha märkt att kännetecknet för all god barnlitteratur, kan återfinnas i muminböckerna. Allmänmänskliga erfarenheter och sanningar relateras till barnets tankevärld, men också den vuxne kan känna igen sig och uppleva sig träffad. Muminmammans ansvar för allas lycka och välfärd i familjen gör att hon identifieras som den grundmurade tryggheten och tillflykten. Utan att bli alltför irriterande mammig. Pappans visioner och storstilade planer och bristande förmåga att se den vardagliga tillvarons realiteter i vitögat, låter oss förstå behovet av frihet och rörlighet – vem det än gäller i våra egna familjesammanhang. Snusmumrikens livsfilosofi och längtan till de öppna vidderna, hjälper både stora och små att ta steget ut för att bryta upp när tiden är inne. För att inte tala om Hemulens samlarmani, rebellen Lilla My och många andra. Var och en har vi plockat ut våra egna favoriter ur persongalleriet i Mumindalen. Själv har jag alltid tyckt om Snusmumriken. Det tycks också Tove Jansson ha gjort. Hon lade in någonting av sig själv och sin egen livsvisdom i hans gestalt. För vandringsmannen är uppbrottet viktigt. Det finns någonting oemotståndligt som driver en ut på vandringar. Men ett år är kort. Sen är man tillbaka för att uppleva den härliga sommaren. All god konst och litteratur har förmågan att gripa oss. När vi känner igen oss och förstår oss tilltalade, blir vi bokstavligen gripna, rörda till tårar. Religionspsykologen Owe Wikström har påmint om kulturens förmåga att hos återkalla en längtan till ett förlorat paradis. Konsten griper oss och rör oss till tårar, därför att den konkret blir en påminnelse om vår mänskliga kallelse att finna vägen och porten till det vi gått miste om och därför önskar uppnå. Suspiria kallade kyrkofäderna de rysningar och tårar som god konst och littereratur frammanar som utgör aningar om det förlorade paradiset. Då och då kan läsningen av muminböckerna ge upphov åt sådana suspiria. Ändå är mumindalen inget förlorat paradis. Snarare beskriver den vår egen miljö, präglad av blod, svett och tårar. Mårran med sina pianotänder är inseglet på att vår värld präglas av mörker, köld, ångest och förstelning. Här ryms allt med – fest och vardag, vardagsslit och äventyr. Här gestaltas livet som en uppmaning till uppbrott och tillväxt. När det osynliga barnet Ninni vistas i Mumindalen, får hon bokstavligen vara med om målmedveten terapi. Det gäller att göra sig synlig, eller snarare få hjälp med att kunna bli synlig. Tove Jansson har hjälpt många att bli synliga och upptäcka nya sanningar om sig själva. Det är ingen tillfällighet att det var persongalleriet i Mumindalen som gjorde Tove Jansson känd och synlig. Mumins mamma är borta men muminmamman tar hand om alla de sina också i fortsättningen. Tack, Tove Jansson, för alla dina gestalter som hjälper oss att vandra genom vår egen Mumindal! Tillbaka till publikationer och tal