Tillbaka till publikationer och tal OBRÄNDA LJUS OCH OVIKTA SEDLAR Diskussionen om kristendom och kultur tycks höra till de ständiga debattämnena i livsåskådningsdiskussionen. För någon tycks det vara en självklarhet: vad kan Aten ha med Jerusalem att göra? Jesus kom väl aldrig för att lära oss ordna vackra blombuketter eller för att hjälpa oss fram till estetiska upplevelser - må det sedan gälla vackra balettdansöser, en förtätad haiku-dikt eller en sinnrikt konstruerad Bach-fuga? För en annan är det lika självklart: tillvarons hela register behöver bejakas och tillvaratas. I spänningen mellan himmel och jord, mellan gudomlighet och demoni framträder den hudlöshet som kan ge oss aning om livets djup och mysterier. Vi behöver en skapande insikt om de villkor vi som reflekterande och tillbedjande varelser är underställda och som aldrig kan leda oss till slutgiltiga svar, lösta mysterier och tillrättalagd harmoni. Vår tid präglas av otålighet och förenkling. Litteraturen skall vara lättläst, musiken skall vara sådan att man inte skall behöva anstränga sig. Man får inte kräva trösklar och ställa krav. Alla skall ju hänga med. Ungdomlighet, fart, effekter är nyckelord. Men var finns trovärdigheten? Djupet, eftertanken, förmågan att öppna upp nya dimensioner av livet med allt vad det betyder av toppar och dalar. Ytlighetens och förljugenhetens tidevarv ropar på snabba och enkla svar - om det sedan än handlar om massmedia, konsertsalar, teatersalonger, kulturcentra, gallerier, expohallar eller kyrkor och bönehus. Det lättsmälta förmår vanligtvis inte annat än kittla våra sinnen och själar för en stund, men sedan kvarstår i bästa fall frågan: var det inte mera än så? Man har inte tid att vänta, varken på tillväxten eller frukten. Odling kräver tid. En bakteriekultur frambringar en ny generation på trettio minuter, men människan behöver mera tid än så. Mångahanda är de frön en såningsman sår ut. Som sedan behöver sol och regn. I det mörka, omedvetna djupet ligger resurserna inbäddade. Mångfalden av livsyttringar är just det område där Gud steg ner som människa. Det är just här budskapet från himlen gestaltas som ett ångestens rop i vår natt men också som ett glädjens utrop, ett skratt i ljus och gemenskap. Det är få läsupplevelser som har gett mig så mycket som den befriande, konsekvent genomtänkt och förverkligad kultursyn som Olov Hartman står för. Dels är barriärer nedrivna, eftersom fördärv och helighet präglar allt i vår värld. Dels är krav och förväntan på deltagande totalt. Det hjälper inte att försöka bli så förandligad som möjligt. Också det mest ädla vi har och äger präglas av syndens verklighet. "Om syndafördärvet är radikalt, så är bönen lika syndig som dansen. Censuren är också syndig." Vi kan inte hitta några skyddade reservat. För en kristen kommer man inte undan djävulskapet genom att genomföra en flykt in i moralism eller genom att företa en allmän temperatursänkning. Hartman talar om att man inte kan gå genom livet med obrända ljus eller ovikta sedlar. Livet präglas av en ofrånkomlig dubbelhet. Kalla det pessimism om du vill. Eller realism. Det är samtidigt en kallelse och en utmaning. En maning till medarbetarskap i ett kosmiskt drama. All god konst, sakral eller sekulär, är uttryck för vår bundenhet i en tillvaro där kampen förs i och om människan mellan gott och ont, mellan Gud och djävul. Det må sedan gälla Shakespeares dramer, Bosch's målningar, Michelangelos och Rafaels fresker, Isenheimeraltaret, Tarkovskis filmer eller Dantes gudomliga komedi. Kännetecknet på all god konst är förmågan att beskriva tillvarons hela register. Alster som hjälper oss att känna igen medmänniskan, oss själva och vår plats i en förvirrande tillvaro. Konst har därför alltid egenvärde. Den kan aldrig tillåtas få bli språngbräde eller metkrok, varken för någon ideologi eller för någon predikant. Tendentiös konst luktar rutten från början. Endast där helvetet blir synligt kan man också skönja himlen. En kristen diktare skriver inte kristna dikter eller romaner. En kristen möbelsnickare gör inte kristna bord, lika litet som en kristen läkare gör kristna operationer. Men det man gör får ibland färg av det man tror. Om vi är beredda att ta på allvar budskapet om att Gud visat positivt intresse för t.o.m. det som vi helst vill glömma och dölja, är det inte motsägelsefullt, om än fantastiskt, att efterföljelse inte bara är bön bakom lyckta dörrar utan också symfonier, romaner, målningar och koraler. Hartman tala om predikantens och konstnärens gemensamma uppgift: identifikatorns och förebedjarens. Den som kan hjälpa oss att upptäcka människan längst nere och där se Kristus i henne. Och tala till Gud om och för henne. "Kristus glömde ofta att predika för öron han hade gjort hörande. Så skall också en romanförfattare skriva om människolivets hemligheter för att om möjligt avslöja dem, inte för att göra exempelsamlingar åt predikanterna." Kultur, odling är otålighet under väntan. Kyrkans viktiga uppgift där, mitt under disharmoni och fördärv, är att utdela syndernas förlåtelse. Kulturarbete är en form av diakoni - att vara ljusbärare. Hartman: "Det som ger frimodighet i kristen kulturkamp är den egendomliga tankspriddhet som kommer sig därav att kyrkan är orienterad mot öster, mot evigheten. Pilgrimen ritar några bokstäver i sanden på vägkanten, innan han går vidare. Kalla det gärna kultur. Men varför skulle vi vara så nervösa? Vad är kristen kultur? - Att retas med djävulen i väntrummet." (Olov Hartman-citaten ur  Medmänskligt 1952). Tillbaka till publikationer och tal