Tillbaka till publikationer och tal KP-krönika 03.06.1993 SE MED-MÄNNISKAN! Det tycks finnas många sätt att visa omsorg om medmänniskan. Debatten i Kp-spalterna visar att den gamla motsättningen mellan tvenne synsätt är bestående. En del anser att man bäst hjälper genom att följa vissa regler, oberoende av situationen, medan andra kanaliserar sin omsorg i den konkreta situationen och regelplikten kommer först i andra hand. Fördunklas Guds vilja om man utgår från situationen och inte från en absolut regel? Är våra kristna normer så beskaffade att absolut lydnad under dem automatiskt medför lycka och välsignelse? Man får väl ställa frågan? "En dag på kapplöpningsbanan" heter en festlig komedi från år 1937 med de oförlikneliga bröderna Marx. Dr. Hackenbush kommer till banan för att se kapplöpningen och för att satsa på en häst. Men det blir ingenting av det. Det som verkar vara så enkelt är det verkligen inte. Det visar sig att det behövs handböcker av olika slag med råd, anvisningar och utredningar. För att doktorn skall kunna tolka alla koder behövs speciella manualer tills han står med famnen full av allsköns kataloger som varken ger honom tid eller möjlighet att se loppet eller satsa på någon häst. Livet är ett lopp med invecklade turer. Det gäller att satsa på rätt häst. Och för att ta ett konkret exempel: av de många turerna i homosexualitetsdebatten får man nästan den uppfattningen, att det skulle vara bäst att leva på sparlåga ifall man vet med sig själv att man är homosexuell. Åtminstone måste man först vara utrustad med all tillgänglig information och vetenskaplig sakkunskap, samlad i handböcker och manualer - famnen full av regler. Livet tycks innebära att tiden skall spenderas med studier i konsten att leva. Det kallas omsorg om medmänniskan. Vem har mer omsorg om en medvandrare än den som utrustar honom/henne med bokstavligen tungt vägande reskost? Det kallas omsorg om medmänniskan. När man sluter sina ögon för att kunna upptäcka Guds värld. När man fokuserar de eviga värdena för att kunna överblicka tillvaron med Guds blick. När man agar visar man ju endast hur mycket man älskar!? Ifall man skuldbelägger den homosexuella böjelsen och kort konstaterar att den är en synd, förstår jag inte varför det sedan spelar någon roll vilka bakomliggande orsaker man kan finna. Det är i så fall egalt ifall homosexualiteten är ärftligt betingad eller beror på miljöfaktorer. Synd är synd oberoende av om den kan förklaras eller inte. Motiveringar är ingen utväg. Den medicinska forskningen kan på sin höjd klarlägga syndafallets tragiska följder. Synden som totalitet tar sig i så fall uttryck som biologisk defekt lika väl som social söndring, gudsfrånvändhet eller beteendemässig felprogrammering. Allt dras över samma kam. Detta slags resonemang avtrubbar vår urskiljningsförmåga. Det visar bara vart det leder till när auktoriteter bestämmer vad vi skall säga och tänka. Om de sedan heter Augustinus, Luther eller något annat. Idag om någonsin behöver medvetet kristna öva upp sin etiska urskiljningsförmåga och våga stå på de svagas och förtrycktas sida. Jesu fråga till sina samtida: varför avgör ni inte själva vad som är rätt? - tycks ha tystnat. Svaret gavs redan tidigt och nu gäller det att förvalta det. Kristi kyrka på jorden bär med sig en enorm barlast av destruktiv människosyn. Någonting man kallar omsorg om Guds fördunklade avbild ,men som mer liknar en ängslig mors vägran att låta barnen bli myndiga. Det finns så många normer, uppfattningar och självskrivna meningar som officiellt anses vara de rätta och de normala. Man beskriver en idealtyp för vad det är att vara människa - någonting entydigt och oföränderligt skapelsegivet. Avvikelserna från detta ideal nedvärderas eller skuldbeläggs. Det är skäl att påminna om att idealtyper ofta är mänskliga konstruktioner. Normaltyper utgörs av dominerande genomsnittsgrupper i ett stort urval. Det är stor skillnad om randgruppernas minoriteter beskrivs som "onormala" i beskrivande eller i värderande mening. Det sägs att normalt i sexuella sammanhang är det som gynnar fortplantningen och artens fortbestånd. Endast heterosexuellt beteende gagnar artens överlevnad. Så länge man anser att könsumgängets huvudsakliga ändamål är barnalstring finns det föga förståelse för sexualitets sensuella och gemenskapsskapande sidor. Eller för homosexualiteten. Kyrkan bär med sig ett gammalt och alltför ofta oreflekterat arv, som påven Gregorius den store har uttryckt som förhållningsregler till gifta par - en varning att "överträda äktenskapslagen och orena sitt umgänge med njutning". Den olösliga ekvationen kan formuleras så: hur skall uppoffrande kärlek kunna samsas med driftsmässig och självisk njutning? Eftersom man inte har velat leka med elden, har man sett det säkrast att försöka släcka den. Och sedan brinner den i form av hat, avund, småsinthet, snålhet, skuld och skam. Jag tror inte att en fördömande attityd mot de homosexuella enbart beror på en stränghet mot dem som är annolunda än vi själva. Det kan likaväl handla om rädsla för oss själva. En rädsla för oanade och oprövade sexuella djup. När vi fördömer och riktar blickarna mot andra, kan vi själva krypa ut ur blickfältet. I en kyrka som inte accepterar homosexualitet kan det, paradoxalt nog, finnas en fristad för de anonymt homosexuella. Mer än i ett pluralistiskt sammanhang där det blåser både med- och motvind. Sådana blir frågeställningarna i ett debattklimat där man i många frågor ser sig tvungen att dölja sig bakom begrepp och allmänna resonemang. Undra sedan över varför så många mår dåligt! Merete Mazzarella efterlyser i Hbl 28.05.93 inom kyrkan  "en möjlighet att upptäcka hur mycket vi kan lära oss av människor som är olika oss själva". Varför ser vi så litet av dessa möjligheter i vår folkkyrka idag? Kanske svaret inte är så svårt att finna. Jag har en känsla av att de som syns och hörs i debatten har upptäckt hur mycket man kan lära människor som är annorlunda än man själv. Hur vill vi ha det: diktat eller dialog? Tillbaka till publikationer och tal