Tillbaka till spiritualitet Franciskus Franciskus är en spännande person. Man kan i berättelserna om honom fortfarande idag ana den enkelhet och radikalitet i livsföringen som präglade den forne rikemanssonen. Franciskus kallade sig själv Guds lille fattige. Han hade frivilligt avstått från makt och ära. Han lämnade bakom sig en mänskligt sett trygg och säker framtid i faderns handelshus för att istället dra omkring egendomslös - till både åtlöje och beundran. Han blev en Guds lille narr, som fick många att tänka om och vända om. Franciskus måtte ha varit en helhjärtat enkel och varm människa. Han ville ingenting äga, han segrade med järnvilja över sådant som vållade honom obehag och motvilja. Genom sitt avväpnande och avvikande beteende samlade han tusentals nyfikna människor omkring sig och fick många trogna efterföljare, som ville lära sig att leva och tänka som han. Franciskus var som sagt en personlighet med många sidor. Han var komplicerad i sin enkelhet. Jag vill här ta fram det som hör ihop med hans fattigdomsideal. Jag tror inte att hans läxa till oss idag nödvändigtvis handlar om att sälja bort allt vad vi äger och ge bort pengarna åt de fattiga. Men det skulle, tror jag, handla om att vi behöver sätta oss själva i en ny relation till tingen vi har omkring oss. Det handlar om att tämja vårt ha-begär och vårt maktbegär. Ha-begäret fyller människan med bindningar till tingen. När vi märker hur mycket de ting som vi omger oss med, kan styra våra val, vårt handlande, våra prioriteringar, behöver vi den frigörelse som tilltron till Guds omsorg innebär. En människas värde beror inte på vad hon har eller vad hon åstadkommer, utan vad hon är, skapad av Gud. Franciskus valde den absoluta fattigdomen och egendomslösheten för att visa hur tilltron till Guds omsorg kan vara desto större. Vi kan inte i vårt samhällssysten slaviskt efterapa varken Franciskus eller någon annan medeltida frommes livsstil. Det viktiga är att vi uppmärksammar de faror som rikedom, egendom och makt kan betyda och att vi frivilligt avstår från att både bli bundna vid tingen och att utöva självisk makt. En sann värdering av det materiella är att se det som något gott som skall brukas - inte för egen vinning men för det gemensamma bästa eller för andra. Franciskus kan visa oss på en väg utur denna fångenskap. Franciskus uppfattade att han kunde ta emot Gud som sitt livs Herre först när han avstått från allt materiellt. För oss kan det betyda att Gud kan fylla oss med sin Ande, sin kärlek och sina gåvor först när vi blir fria från tilltron till och bindningen vid tingen. Franciskus var en clown på sin tid. Han var en dåre för Guds skull. Så kunde han visa att Guds dårsakap är visare än mänsklig klokskap. Franciskus och hans efterföljare blev till åtlöje: man hånade dem och man skrattade åt deras naivitet. I tålamod och ödmjukhet bemötte de människor illvilja. Till andlig fattigdom och ödmjukhet hör ju också frihet från människors omdömen och domar. Franciskus visste att Jesu ord göllde just sådana som Guds glada spelemän - “saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”. Franciskus och hans efterföljare var i sina hjärtan så till brädden fyllda av kärlek till Gud och till medmänniskorna, att denna lyckokänsla återspeglade sig i leenden och ögon. Dessa narra på helig ort uppfordrade till omvändelse och efterföljd, eftersom man förstod att det bakom dessa leenden fanns en återglans av Guds kärlek. Även när människorna hånskrattade och pekade finger åt Guds narrar, fick de ett styng i hjärtat och greps av en liknande hängivenhet som dessa män och kvinnor präglades av. Franciskus levde i övergången från 1100- till 1200-talet. Högmedeltidens problem i Italien var av ett annat slag än dem vi brottas med idag. Men den franciskanska inställningen till Gud, medmänniskorna, livet och skapelsen, kan likväl fortfarande gälla som norm och funktionerande livsstil. Det är kanske inte så förvånande att Franciskus blivit ekologernas skyddshelgon. Viktigare är tingen är ju relationerna. Denna franciskanska insikt hör till ekologins ABC. Vi har vaknat till insikt att ingen kan äga naturen, även om vi i historien på olika sätt har försökt inmuta den för oss. Vi själva ingår som en del i helheten. Nyckelord är gemenskap och delaktighet. En sådan inställning är möjlig när man ser Skapelsens Herre överallt. Det var därför Franciskus sade: “Min Gud, min Gud och alla ting”. Tillbaka till spiritualitet