Tillbaka till spiritualitet FRANCISKANSK SPIRITUALITET År 1224, två år före sin död, blev Franciskus stigmatiserad. En av Franciskus’ biografer, Bonaventura, berättar följande i sin biografi: “Plötsligt kom en seraf med sex flammande vingar svepande ner mot Franciskus. Den uppenbarade sig i form av en man som hängde på ett kors. Två vingar vid huvudet, två att flyga med och två att skyla kroppen med. Det var Kristus själv som för att uppenbara sig för den helige Franciskus uppträdde i denna skepnad. Serafen fäste blicken på Franciskus och lämnade honom med korsfästelsens stigmata på kroppen. Från den stunden bar han den gudomlige Försonarens märken på sin kropp. Hans fötter och händer verkade vara genomborrade av spikar, vars runda svarta huvuden syntes i handflatorna. På fötterna trängde spikarna igenom den sträckta huden. På högra sidan fanns också ett sår som verkasde vara gjort av ett spjut, och ur det sipprade blodet ofta fram, till och med genom skjortan och tuniken.” Franciskus själv var mycket förtegen om sina mystiska erfarenheter. Han framhöll den tydligen inte och såg dem inte som en bekräftelse på sin utvaldhet eller som ett medel att utöva makt över andra. Det är alldeles uppenbart att Franciskus upprepade gånger upplevde sådant som vi idag skulle karaktärisera som mystiska erfarenheter eller tecken på Guds påtagliga närvaro. Franciskus hade ett så starkt behov att följa sin Mästare i spåren, att han såg en ödesgemenskap med Kristus som det finaste han kunde uppnå i livet. Han ville till den grad förlora sig själv och ingå i en så total gemenskap med Jesus att han med Paulus kunde säga “nu lever inte mera jag utan Kristus lever i mig”. Som ett synligt och påtagligt tecken på denna nära kristusgemenskap står beskrivningen av stigmatiseringen i september 1224 på berget La Verna. Ingrid Ydén-Sandgren låter i sin bok “God morgon, syster Regn” Franciskus säga: “Jag bad att få dela all den pina som Jesus hade i sitt liv för oss. Jag bad att få känna all den kärlek han hade känt för oss”. Så helt överlät han sig själv åt sin Herre, att han fick förmånen att påtagligt förenas i hans lidande. En mystisk erfarenhet är en starkt upplevd erfarenhet att Gud är påtaglig och närvarande, att han genomtränger materien med sin gudomliga existensform. Alla kristna ges inte möjligheten till mystiska upplevelser, men det betyder inte att tron för den skull skulle vara svag eller bristfällig. Inte alla känslor  och starka upplevelser kan klassificeras som mystik. Intuitiva ingivelser eller känslostormar, starka känslor av värme och harmoni får inte tas som bevis på mystik. Sådana känslor och upplevelser är fenomen som åtföljer trons normala utveckling. Även om Gud genom övernaturliga upplevelser ger oss möjlighet att ana hans verksamhet och närvaro, skall vi komma ihåg att han oftast brukar vår normala mentala apparat, vårt själsliv, som är åtkomligt för psykologisk undersökning. Gud låter oss ana sin närvaro på skapelsens normala plan. Men det utesluter inte att han av någon orsak på ett övernaturligt sätt bekräftar sin skaparkraft och kärlek. Det avgörande är alltså att Gud på sätt eller annat stärker vår tro och låter oss erfara sin nåd på ett sätt som gör att vi inte kan tvivla längre. Sådana erfarenheter kan inte tvingas fram eller avkrävas Gud. Det är tecken på hans suveränitet som präglas av nåd och kärlek. Men den franciskanska spiritualiteten avvisar all identifikation med Gud. Gränsen går mellan Gud och hans skapelse. Som människor är vi samma plan som den övriga skapelsen. Vi flytter inte över till det gudomliga livet även om Gud uppenbarar sig för oss. Trots att man upplever närheten till Gud, bevarar man avståndet. Gud är Gud och människan är människa. Det är en genuin franciskans erfarenhet att vi är en del av skapelsen. Tillbaka till spiritualitet