Tillbaka till spiritualitet Om franciskansk spiritualitet För en tid sedan läste jag en mycket tänkvärd bok, skriven av den amerikanske författaren Richard Foster. Boken heter Strömmar av levande vatten. Han har tidigare publicerat en mängd böcker om spiritualitet som också utgivits på svenska (bl.a. Vägar till glädje, Meditativ bön, Bön – när törsten möter källan). Han tillhör kväkarrörelsen och har tidigare fungerat som biträdande professor vid Friends University i Kansas, USA. Numera är han verksam i en organisation som heter Renovaré och som verkar för kyrklig förnyelse. “Strömmar av levande vatten” har underrubriken: sex andliga traditioner att ösa ur. Foster tar upp till behandling några särdrag som genom tiderna har präglat väckelserörelser och grupper kring andlig förnyelse. Här samsas motiv som gäller olika former av kristen tro i olika traditioner, kyrkor och samfund alltsedan urkyrkans dagar. Kännetecknande för olika väckelserörelser är att man poängterat något speciellt drag ur kristen tro som man uppfattat som bortglömt eller undertryckt och som man nu vill lansera. När jag läste boken slog det mig hur universell och gränsöverskridande Franciskus egentligen var. Foster placerar in Franciskus av Assisi i en speciell riktning, men jag uppfattar att han lika väl kunde platsa i vilken som helst av de övriga fem. Guds lille fattige blir på så sätt en ambassadör för ekumenisk och föreande spiritualitet som binder samman de olika motiven i en helhetssyn. Det första motiv Foster tar upp till behandling är den kontemplativa traditionen – konsten att upptäcka den inre bönen. Linjen startar i ökenfäderna och ökenmödrarna på 300-talet och går via benediktinrörelsen till 1300-talets mystik (det gemensamma livets bröder), 1600- och 1700-talets pietism till vår egen tids mystiker (Thomas Merton och Henri Nouwen). Franciskusbiografierna framställer en man som mycket väl represnterar just denna tradition. Liksom Mästaren, som behövde bege sig ut i ödemarken för bön och stilla umgänge med Gud, gjorde Franciskus allt för att efterfölja Kristus på denna väg. Franciskus sökte ofta upp stillheten på ensliga platser för att finna den ro där själen badar i Gud. Ett annat motiv i Fosters bok är helgelsetraditionen – upptäckten av dygderna. En kristen ges möjlöigheter i andlig tillväxt i gemenskapen med Kristus. I den nära gemenskapen med Mästaren framväxer i andens gemenskap Andens frukter. Vi behöver inte stampa på stället som kristna utan kallas in i en tillväxtprocess under den heliga Andens ledning. Också härvidlag kan Franciskus vara modell för oss. Vi kan bara tänka på brytningen med familjen när han på torget i Assisi klär av sig sina fina kläder, överlämnar dem åt sin far och därefter kallar bara Gud för Far. Den var en lång väg från stolthet och högmod till den ödmjukhet som präglar Franciskus när han märker att slutet närmar sig och han ber om att få bli lagd på den kalla, bara marken (Det latinska ordet för jord – humus – är besläktat med odet för ödmjukhet – humilitas). Franciskus fick verkligen vandra en “avklädandets” väg, helgelsevägen i en radikal personlighetsförnyelse. Ett tredje motiv är den karismatiska traditionen – att upptäcka det andefyllda livet. Det är inom detta motiv som Foster speciellt placerar in Franciskus och den franciskanska rörelsen. I den meningen kan vi säga att John Wimber och David Yonggi Cho är sentida efterföljare till Franciskus. Hos Franciskus finner vi ju faktisk hur nådegåvorna sätts i funktion, och dety handlar inte om hans egen personliga uppbyggelse utan kyrkans förnyelse. Ett yttryck för det karismatiska draget hos Franciskus är ju att han är den första kristna som blivit stigmatiserad. Anden träder till för att hjälpa oss till efterföljelse. Kristi kyrka blir utrustad för att överleva och tillväxa. Som fjärde motiv nämner Foster den sociala rättvisetraditionen, som tyvärr ofta spelats ut mot inre fromhet och fönyelse. Franciskus kan visa oss att karismatisk förnyelse och helgelsetradition går hand i hand med socialt rättvisepatos. Franciskus förbarmade sig över de minsta bröderna och skyr inte ansträngningar för att bistå de mest utsatta. Egentligen kan man se klosterrörelsernas fattigdomsideal som ett inlägg i debatten om social rättvisa. Genom att själv leva enkelt och anspråkslöst bereder man rum för dem som har det sämre ställt. Frälsningsarmén kan man också se som en nutida efterföljare till Franciskus. Den evangelikala traditionen – upptäckten av det bibelcentrerade livet – är ingen modern upptäckt. Genom hela kyrkans historia kan vi se spår av rörelser som poängterat bibelns centrala roll för allt kristet liv. För kyrkofäderna var bibeln den självklara måttstocken. Reformationen var till grunden en bibelrenässans. De stora väckelserna i den anglosaxiska världen från 1700-talet ända till våra dagar var långt bibelväckelser. Det är frapperande att ur Franciskusmaterialet märka bibelordets oerhört viktiga betydelse för Guds lille fattige. I texterna från hans egen hand vimlar det av anspelningar på bibeltexter och otaliga direkta citat. Franciskus levde i en muntlig tradition där man bokstavligen “levde inte av bröd enbart utan av varje ord som utgår ur Guds mun”. Billy Graham är i denna mening en sentida efterföljare till helgonet från Assisi. Det sista och sjätte motivet i Fosters bok är den sakramentala traditionen – upptäckten av trons kroppslighet. “Min Gud, min Gud och alla ting” – detta välkända franciskusord är det bästa tänkbara uttryck för en sakramental tradition. Allt skapat, allt levande, allt som finns till och existerar, är ett synligt uttryck för Skaparens godhet och kärlek. Allt blir genomskinligt för Gud. Varje ting blir ett vittne om Guds existens. Franciskus är ett levande bevis för inkarnationens – mänskoblivandets -  realitet. Så till den grad har Gud identifierat sig med sin skapelse att han har stigit ner i den och blivit en del av den. Därför är naturen helig. Den är ett tecken på Guds närvaro. I skapelsen ser vi bröder och systrar som alla på sitt vis prisar Gud och tackar honom för hans omsorg. Ingen kan ha monopol på Franciskus. Han är allas vårt helgon. Men han är radikalt gränsöverskridande. I en tid där kyrkor och samfund fortfarande slåss sinsemellan och gör anspråk på att sitta inne med sanningen, är Franciskus ett tidens tecken. Vi uppmanas att se hur de olika motiven kompletterar varandra utan att nödvändigtvis konkurrera med varandra. Den franciskanska spiritualiteten har en möjlighet att vara ett balsam som kan läka sår i Kristi kropp. Franciskus uppsökte en gång för länge sen sultanen för att medla fred och samförstånd. Också idag behöver vi gränsöverskridande handlingar mellan kristna kyrkor och samfund och mellan de olika religionerna. Hotet mot mänskligheten och dess överlevnad är i dag  mångfalt större än på Franciskus tid. Nu behöver vi inspireras av det universella draget hos “Guds dåre” från Assisi. Tillbaka till spiritualitet