| Tillbaka
till spiritualitet Om spiritualitet Själen liknas vid en Guds trädgård med fina planteringar, vackra blommar och underbara träd. Den bör skyddas och bevaras. Därför är ett staket placerat runtomkring. Stommen bildas av regelbundet utplacerade stadiga stolpar, vid vilka både upptill och nertill är fästade stadiga linor. Med stolparna som bas och med linorna som stöd är ett ståltrådsnät fastgjort, som utgör själva staketet. Stolparna: den söndagliga högmässan. Linorna upptill och nertill: morgon- och aftonbön. Nätet: den personliga bönen och gudsinriktningen. Den privata bönen baserar sig på det gemensamma bönelivet. Det är svårt, för att inte säga vilseledande, att framställa någon bönens eller spiritualitetens metod. Man vill kanske gärna genom böneskolor och instruktioner om det andliga livet uppställa regler för "hur man skall göra". Bönen bygger inte på metod eller föreskrifter. Själva bönens väsen är främmande för all sådan katalogisering och kategorisering. Systematisering innebär i detta fall begränsning. Om man känner sig misslyckad i sitt böneliv och i sin gudsgemenskap, är det lätt att bli föremål för skuldbeläggning. Den mångfald som präglar all sann spiritualitet, kan inte uttömmande sättas inom ramen för en metodik. Inte heller gör man en sann spiritualitet rättvisa, genom att deduktivt härleda all bön ur ett grundpåstående som "bön är hjärtats samtal med Gud". Bön som fenomen är ett konkret uttryck för den personliga religiositetens och de mångfaldiga religiösa subkulturernas pluralism. En böneskola i en sann ödmjukhetens anda kan därför aldriga inledas med orden: "bön är..." eller "när du ber, skall du...". Varken den bedjande människan eller Honom, till vilken bönen riktar sig, kan tvingas in i något entydigt schema eller följa någon entydig, speciell modell. Spiritualitet framstår allt mer som en tillbedjans och gudsgemenskapens dynamiska mångfald, där man kan bli överraskad av att andlighet kan ta sig så pass oväntade former. Svårigheten med instruktion i bön, ligger i det faktum, att ju mer exakt och entydigt språk och modeller är, desto mer avlägsnar de sig från det outsägliga område, inom vilket bönen lever. Ju mer påtagligt bönens egentliga spänningsfält blir, desto mer avlägsnar det sig från analysens och den entydiga kommunikationens sfär. Bönen kan därför inövas endast i en spänning mellan insikt om dess nödvändighet och insikten om den egna oförmågan. Bönen växer till där den utövas och prövas i en brottning mellan utsägande och lyssnande. Brist på spiritualitet, eller oförmåga att genomgå en genomgripande andlig mognadsprocess, ligger ofta i bristen på perspektiv. Vi känner alltför dåligt till spiritualitetens historia inom vår egen kristna tro. Vi känner alltför dåligt till spiritualitetens fenomenologi, d.v.s. vi lamslås av bristen på uttryck och former, som vi har lärt oss att hör ihop med bön och fromhet i vår egen tradition. Dödsstöten för all tillväxt i bön, är upplevelsen av restriktioner och begränsningar för det andliga livet. Så får man inte be. Så kan man inte be. En riktig bön präglas av.... Fromhetstraditioner präglas av sekelgamla regler för hur form och innehåll skall gestaltas. I dessa regler kan man spåra hur de olika traditionerna hävdar sin egen verklighetssyn. Sättet att be och umgås med Gud, säger någonting om hur man uppfattar Gud, världen och sig själv. De fornstora systemen blir lätt begränsande, istället för att vara uppmuntrande. Bönepraxis kan oftare bli en hämsko, istället för att vara en inspirationskälla. Vi behöver vidga uttrycken för bönens fenomenologi. Man kan tala om och med Gud endast med mänskliga ord. Erfarenhet av Gud kan uttryckas endast i mänskliga ord. Det finns en ömsesidighet mellan erfarenheten och de ord och tankar i vilka vi klär denna erfarenhet. Vårt språk är både ett sätt att förmedla våra erfarenheter, ett sätt att kommunicera och ett sätt bli människa, ett sätt att finna sin identitet och bli mera människa. Om vi tror att de mänskliga erfarenheterna är otillräckliga för att omfatta Gud, har vi alldeles rätt, men samtidigt präglar våra ord och erfarenheter vårt sätt att, inte bara tala om Gud, utan också att erfara Gud. Utan språk tystnar inte bara våra erfarenheter. De sinar också. Vi kan och måste därför börja i vår egen konkreta situation, i våra personliga erfarenheter. Inte utgå från att bön är tillkrånglade, högtidliga och för vardagen främmande uttryck och former, utan känslighet och öppenhet för livssituationer, som gränsar mot det outsägliga och som bildar utgångspunkter för ett bönens tilltal. Dessa gränssituationer kan vara av helt olika karaktär och de kan dyka upp i oväntade situationer. Estetiska upplevelser, etiska tilltal, maning till dialog, upplevelse av litenhet och ändlighet i ett oändligt stort meningssammanhang, fördjupad jag-upplevelse, oändlighetslängtan, metafysisk bävan, känsla av omslutenhet, meningsupplevelse. I sådana ögonblick kan bönen födas. Dessa livssituationer kan i sig innehålla moment av ordlös bön. En ödmjuk gudstillvändhet som redan i sig är en form av bön. Upptäckt av bön, är öppenhet för dessa livssituationer, där Gud är påtagligt nära och väntar vårt anrop. Den rika och djärva andliga fantasin är öppen för det överraskande och oväntande i situationer som utformas till bön. Den andligt vise har en öppenhet för det transcendenta draget i livets mångfaldiga situationer (ifall vi tar på allvar påståendet om att Gud finns oss närmare än vi tror). Andlig vaksamhet innebär att i arbete och umgänge se den Osynlige och så upptäcka möjligheterna till bön, eftersom man där är genuint närvarande, sökande sig själv, sin medmänniska - och Gud. Bönen är både aktivitet och passivitet. Offensivt sökande och receptiv öppenhet i förbidan. Gemenskap och indivualitet. Församlingens gemensamma aktiviteter (högmässans andakt och böneliv) utgör en inrutad, systematiserad andaktspraxis, till hjälp för lättja och svaghet, medan det individuella bönelivet däremellan, gestaltas i mångfald och varierande intensitet. Ett bönens förhållningssätt kan aldrig bli ett "ägande". Gud är närvarande, för utan denna tilltro skulle det inte finnas en meningsfull bön. Men Gud är samtidigt frånvarande: annars vore förtroendet banaliserat, materiellt och uttömt. Tauler: "om du kvarhåller det gudomliga, så gör du det gudomliga till något skapat och fördunklar det." Bön innebär därför alltid ett stort mått av trygghet: man får kasta sig in i en fadersfamn. Men den innehåller lika väl ett stort mått av otrygghet: mötet upplevs som någonting främmande, obekant eller skrämmande: Guds tystnad kan och får kan uppfattas som en väg till Gud. Gud kan inte kontrolleras. Han är alltid den i viss mening Främmande. Den Transcendente. I känsligheten för det ovissa och okända i bönens situation, där man känner sig främmande för Gud och för sig själv, finner den kristne bedjaren en solidaritet med sin egen tid och dess osäkerhet. Men ovissheten är samtidigt en känslighet för tidens puls. "Att bedja är att bli känslig för sin mänskliga situation och att göra den genomskinlig för Gud. Ju mer känslig människan blir för egna och andras erfarenheter, desto säkrare står hon mitt i bönens utgångspunkt." (Sudbrack). Bön är då inte begäran eller ett konkret ärende åt Gud, utan ett förhållningssätt till omvärlden och Gud. Ett inträdande i sig själv, ett trevande efter självet i koncentration och en avspänd tillvaro inför Guds ansikte är motsvarigheten på det andliga området till en sinnets avspänning i naturen, avnjutande av estetiska upplevelser på det profana planet. Bön är både det personligt hållna, individuella och enskilda samtalet och det gemensamma, kollektiva anropet till Gud som familjefadern. Kyrkans historia visar att balansen mellan dessa två aspekter är viktig. Bön som renodlas till "Gud och själen - inget annat " (den unge Augustinus) löper risk att bli vildvuxet, privat godtycke för att inte säga en omöjlighet, medan avsaknad av personlig dimension förvandlas till ett objektivt betraktande, blir ett hopande av tomma ord. De två aspekterna finns inte sida vid sida, avlöser inte varandra i ett "först...sedan", utan är sammanflätade i varandra. "Jag"- och "vi"-aspekterna är olika sidor av personlighetens enhet. Det finns en fruktbar spänning mellan
Det är inte så enkelt att man först söker sig själv för att sedan finnas till hands för andra. Många kan intyga att man genom att sträcka ut sin hand till hjälp för andra, också lär känna mera om sig själv. Bön är alltså både inövande i en tradition och ett personligt tillägnande av denna tradition. Det finns både ett konservativt och ett revolutionärt drag i bönen. Vi är vårt förflutna. Utan tradition och gångna erfarenheter skulle vi inte vara de vi just nu är. Att förneka den tradition som vi vuxit upp i, skulle vara att ge upp sig själv. Men samtidigt bearbetar vi traditionen och det som vi tillägnat oss ur det förflutna. Förrän vi medvetet kan bearbeta eller förkasta traditioner, måste vi veta vad de betyder. En spiritualitetens och bönelivets kris kan inte lösas genom att man förnekar all gammal tradition som "barlast och gammalt bråte". Allt liv är en brottning mellan gammalt och nytt, ett ständigt växelspel mellan assimilation och negation. Traditionen fördjupar och förankrar den personliga bönen, eftersom man gör beprövade tidigare erfarenheter till sina egna. Därigenom förinnerligas och konkretiseras en del av det stoff man tar till sig ur kristenhetens fatabur. Den andliga livet präglas av balans mellan tre komponeneter: den andliga erfarenheten, förståndet och medvetenhet om metodik. Gudsupplevelsen kan vi inte själv åstadkomma. Därtill fördras tillit och ödmjukhet. Gud äger suveränitet och frihet, som gör att bönen inte kan framtvinga några som helst andliga upplevelser. Genom massuggestion och hypnotisk andlighet kan man frammana upplevelser, som har sken av fromhet och gudsmöte, men som vid närmare granskning inte håller provet. Resultatet i livet är det som prövar upplevelsens halt. Eftersom rationaliteten är en viktig del av vår personlighet, kommer bönen (ifall den är äkta och präglas av personligheten som helhet) att få en anstrykning av förståndsmässighet och intellektualitet. Utan ratio skulle bönen vara omänsklig. Förakt för det rationella draget i all bön, är inte bara förakt för oss som av Gud skapade varelser, utan ringaktande av Gud själv, som ju är långt ifrån allt vad irrationalitet betyder. Att Gud inte är uppnåelig för rationella bemödanden, innebär ju ingalunda att han skulle vara motsatsen till allt rationellt. Men detta bönens rationella inslag tar aldrig över. Intellektualism är bönens död. Dogmatiska utläggningar över vem Gud är och vad han förmår, hör inte hemma i bönens umgängelseform, hur vältaliga och riktigt formulerade de än är. Men man måste alltid minnas: våra egna behov och förutsättningar är så individuella. Det som är intellektuellt bländverk för en, är naturlig livsttil för en annan. Det som känns som ytligt känslosvall för en, är upplevd verklighet för en annan. Metoder kan lätt bli tvångströjor som hindrar livets fria tillväxt. Men samtidigt behöver vi metoder för att kunna och orka inövas i bönens värld. en bön som frånser från metodisk disciplin, förbiser våra psykologiska lagbundenheter och begränsningar. I varje sant andlig mötespunkt förenas desa tre drag: erfarenhet i en receptiv inställning, rationalitet och insikt om metodens betydelse. Ett exempel på hur dessa tre samverkar, är Ignatius av Loyolas spiritualitet i hans Andliga övningar. Bön är en balansgång mellan actio och contemplatio. Det gäller att finna en fästpunkt i ens tillvaro, bortom och före böneakt och handlingskraft. Mäster Eckhart kallade denna punkt "själens grund". Det är lättare att finna balans mellan aktivitet och receptivitet, när man lever nära naturen (som i det gamla samhället) och när det finns ett påtagligt samband mellan ens egen arbetsinsats och någonting man uppfattar som Meningen. Då blev själva livet aoch arbetet uppfordringar till bön. Nu när arbetstakten är onormalt hög och arbetet ofta är frånkopplat en konkret "mening", får fritid och avkoppling bli andningshål och meditationsställen och platser för eftertanke. Nu är därför behovet av ordnad bön större än mången gång förut. För om man lämnar bönesuckar och andlig reflektion till stunder av inspiration i vardagen, drunknar lätt stillhet och andlig känslighet. Vi behöver eftertrakta, delegera och viga stunder av eftertanke, stillhet, bön och begrundan. annars blir vårt handlande famlande, oriktat, okoncentrerat och själviskt. Disciplin är viktig för bönelivets tillväxt. För att upptäcka de fungerande kanalerna i vårt eget böneliv, behöver vi experimentera. Det är endast så det gemensamma bönelivet kan bli ett stöd. Vi behöver pröva olika former och traditioner: pröva, öva. Frihet och förbindlighet. Viktig är också bönelivets öppenhet och spontanitet. Vi behöver lära oss att se livet transparent för den andliga dimensionen. När det gudomliga mönstret blir påtagligt i vardagens små händelser, blir bönen också en naturligare och spontanare livsform, än om det heliga har bara vissa beröringspunkter med vår vardag. När man renas i sin blick och ögonen öppnas för de små och konkreta situationerna (sorg, glädje, ansvar, misslyckande), föds bönen naturligt och nära. Tillbaka till spiritualitet |