Tillbaka till publikationer och tal PÅ HOPPETS TRÖSKEL Så skriver Gunnel Vallquist i sin aforismsamling "Till dess dagen gryr" från år 1959. "Att se mänsklighetens skenbart hopplösa kamp mot våld och förintelse - och så lyfta blicken uppåt mot Gud och be, kan kännas som en nästan omöjlig ansträngning: som om den kristne vore en Atlas, kallad att bära en förkrossande tyngd på sina skuldror... Vi håller fast vid vår absurda förvissning att natten inte är sanningen, att verkligheten är en dag utan slut, ett oändligt ljus, att våra små lågor är löftet om denna dag - löftet som givits oss och som i vår tur skall hålla, till dess dagen gryr. Som om hela mänsklighetens vara eller inte vara genom tiderna berodde av detta: att vi inte låter vårt lilla ljus slockna, inte upphör att tro att ljuset är." Vår mänskliga situation har inte förändrats märkbart under de 37 år sedan dessa ord tecknades ned. Hur tar sig det kristna hoppet uttryck? Att orka och våga hoppas på någonting annat än det man upplever att gäller just nu. Att våga lita på att det finns utvägar i en absurd och hopplös situation bortom allt förnuft och alla mänskliga beräkningar - det är kristet hopp. Att våga tro - trots allt. Hoppet är den andra i ordningen av de tre s.k. teologiska dygderna eller kardinaldygderna. Ankaret symboliserar hoppet - att ha sitt fäste vid något som inte kan ses men som ändå är någonting verkligt. Tro, hopp och kärlek hör psykologiskt samman med de tre olika sätten att uppleva tidens gång. Tron är förankrad i det förflutna. Den baserar sig på Skriften, som beskriver Guds väldiga gärningar i historien. Tron s.a.s. drar det förflutna in i nuet. Kärleken förverkligas i det konkreta mötet i nuet.  Kärlek kan aldrig vara en historisk princip, utan är omsorg och omtanke där människa möter människa. Hoppet riktar sig mot framtiden. Det föregriper framtiden genom att förvandla nuet utgående från framtidens perspektiv. Att leva är ofta att famla i mörker. Att skydda den flämtande ljuslågan. Att bära sitt eget lilla ljus genom natten, i hopp om gryningens verklighet. Thomas Merton säger paradoxalt om det kristna hoppet att "det berövar oss allt för att vi skall få äga allt". En slags jobsupplevelse. Tecknet på att vi lever i hoppet är att vi lever utblottade och ingenting äger och har. Bara den som överlämnar sig åt Guds omsorg har allt den hoppas på. Hoppet berövar oss allt som inte är Gud, för att allt skall tjäna sitt verkliga syfte och föra oss till Gud. Den som hoppas kan alltså se sin egen brist och sina tillkortakommanden som en tillgång och inte som en hämsko. "Ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp..." (Rom.8). Tron utan hopp ger oss en ytlig bekantskap med Gud på avstånd. Hoppet kastar oss i armarna på honom som älskar oss och ger oss tron. Hoppet hjälper oss att rikta blicken på den osynliga världen. Tron på Guds närvaro fördjupas genom hoppets dimension. Vi s.a.s. sträcker oss bortom de synliga tingen. Det är bara i hoppets perspektiv och dimension som vi anar att paradiset kan återvinnas. Vår kristna tro är en hoppets tro. Gud är hoppets Gud. "Jag vet väl vilka tankar jag har för er, fridens och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp". Vi har inte alltid tillräckligt vågat öppnat oss för den explosiva kraft som ligger i hoppet. Den tyske teologen Jürgen Moltmann, som år 1964 gav ut sin stora verk om hoppets teologi, Theologie der Hoffnung, berättar att han 1945 som krigsfånge kom till ett brittiskt fångläger. Han lade snabbt märke till att de fångar som saknade hopp helt enkelt lade sig ner, blev sjuka och dog. Ingen kan leva utan hopp. Hoppet är en lika viktig livsbetingelse som luft, mat och vatten. Kyrkan är hoppets instrument i världen. Man kunde säga att Kristus har grundat sin kyrka på jorden för att denna skulle vara redskap och kanal för hoppet. Detta hopp är inte ett utopistiskt drömmande och ett orealistiskt hopp. Det kristna hoppets grund ligger i den första påskens händelser. Lärjungarnas hopplöshet och resignation förvandlas där Jesus möter dem som den uppståndne och levande Herren. Uppståndelseberättelsen blir därför den hoppets horisont mot vilken vår egen personliga och vår tids situation skall förstås. Bortom horisonten kan man ana nya vidder. Bortom blickens inskränkta möjligheter skönjer vi ett annat landskap. Även om vi därför blir kallade dårar för Kristi skull, som vägrar acceptera mörkret och alla dystra profetior. I mörkret bär vi med oss en handfull hopp. 1960-talet var ideologiernas förlovade decennium. Ismerna blomstrade. De absoluta idealen utlovade guld och gröna skogar. Man trodde på en ljus framtid, som det lönade sig att arbeta för. Vilja och engagemang var honnörsorden. Då var det lätt att hoppas. Man rycktes med i entusiasmens ström. Hoppets teologi var ett barn av sextiotalet. Men ett barn som nu har lagt av sig barnskorna för att med ungdomens entusiasm i bagaget med mannaålderns mognad tackla hopplöshetens problematik. Då var hoppets teologi ett teologiskt korrektiv till de politiska utopierna. Man påpekade att framtiden inte kan anas utgående från nuet, utan det förhåller sig rakt tvärtom. Ur dagens beräkningar kan man inte förutspå hur framtiden skall gestaltas. Detta påpekande äger idag ännu större giltighet än för 30 år sedan. Kaosteorierna har hjälpt oss att inse att ytterst små fluktuationer kan stjälpa välgrundade scenarier. Teologiskt uttryckt: det är Guds framtid som griper in i det sätt på vilket nuet gestaltas. I tron föregriper vi framtiden i vårt sätt att leva i nuet. Också i det förflutna ser vi hur de bibliska skeendena utgör försmak av fullkomningen. Kristi uppståndelse är den radikala händelse som låter oss förstå att framtiden redan har brutit in. Hoppet betyder att löftets satser ibland uttalas mot allt logiskt förnuft och trots att erfarenheten säger något annat. Men vart har hoppet tagit vägen idag? Har den flämtande lågan slocknat? Vågar vi överhuvudtaget se optimistiskt tiden an? Vår tid har ju kallats den postmodernistiska tiden: ideologiernas död, absoluta idéer och åsikter har förvandlats till relativism, kollektiva rörelsers fascination har brutits sönder av sträng individualism. Enhet och samarbete har avlösts av subkulturer och pluralitet. Engagemang och patos har ersatts av indifferens och likgiltighet. Vägledande strukturer har fått ge vika för kaos och anarki. Finns det rum för något hopp i denna situation? Den som hävdar ett klart och vägledande framtidshopp stämplas kanske som orealistisk reaktionär som sysslar med önsketänkande. Ett illusionärt hopp enbart fördjupar förtvivlan och förstärker outhärdligheten. Det som frammanas inom oss själva kanske enbart befäster vår upplevelse av klaustrofobi. Var alltså hämta något hopp? Här behövs mer än någonsin tillförne kristen tro som levnadskonst och återvinning av glädje och hopp. Kristen tro vägrar acceptera en orubblig fatalism. Om vi litar på att Gud är möjligheternas Gud, "ty för Gud är ingenting omöjligt", då behöver vi inte heller hemfalla åt ödestro. Omständigheter är inte en gång för alla fastlåsta och förutbestämda. Hoppet är ingen verklighetsflykt där man gömmer sin rädslas mörka bilder bakom frejdiga ljusa övermålningar. Hoppet är, liksom tron och kärleken, Andens gåvor och frukter som mejslas fram i en tillväxtprocess. Hoppet är en förvissning om att världen i sista hand styrs av en annan vishet än människans kortsiktiga kunskap. Bibeln vimlar av bilder och berättelser om enskilda och grupper av människor. Vi läser om ett folk på vandring genom en torr och ofruktbar öken, drivna vidare i hopp om ett land som flyter av mjölk och honung. Vi tar till oss skildringen av en familj som överlever undergången genom att mot allt sunt förnuft bygga ett skepp. Ett människopar beskrivs, som blickar tillbaka mot ett förlorat paradis, bevakat av änglar med flammande svärd, men som samtidigt efterträds av en lärjungaskara, som riktar blickarna mot en himmelsk stad, som ett återfunnen lustgård. Det är i förtvivlan som hoppet föds. I öknen närs hoppet genom förnyelsen av löften. Fem bröd och två fiskar ger hopp om det himmelska brödet som slutet på all hunger. Källan med friskt vatten som flödar fram ur vårt innersta, blir en försmak av paradisets flod som rinner fram vid livets träd. Så blir beskrivningen av en fallen värld en hoppets profetia om hur universum och hela skapelsen har sitt mål och ursprung i Gud. Hoppet har en fast grund. Inte i vad vi kan tänka eller fatta eller förstå. Men hoppet ges från ovan, liksom tron och kärleken. Hoppet är inte uttryck för andligt svärmeri. Det är förankrat i historien. hoppet är ingen illusion eller förtvivlat önsketänkande. Centrum är det överraskande vändning som Jesu Kristi uppståndelse innebär för lärjungarna och i sista hand för hela mänsklighetens historia. Hoppet har många dimensioner. Hoppet har sina praktiska utlöpare där det får genomsyra individers och kollektivets liv. Det är ingen idé eller princip. Hoppet är konkret uttryck för gudsförtröstan och tar sig uttryck där människor i sina vardagsliv lever i förlitan på Guds fadersomsorg inför hans ansikte. Hoppet visar oss våra gränser men samtidigt uppenbarar det Guds gränslöshet och obundenhet. Hopplöshet och förtvivlan är ett tecken på syndens makt över oss, i sista hand ett tecken på bristande tillit till Guds kärlek och omsorg. Alltings ofullkomlighet i livet kan för oss bli en signal om att vi behöver sträcka oss framåt i hoppet. Hoppets Gud är den Gud som träder fram mot oss ur sin egen framtid. Därmed är kallelsen till att dela hoppet, samtidigt en kallelse till uppbrott. Den som bär med sig änslan och bekymmer som en tung börda, kan inte blicka in i morgondagen med frimodighet. Jürgen Moltmann säger att "gripa tag i ett hopp, som vidgar hjärtat, det betyder att vinna frihet och rymd, att förstå vägen framåt och att vädra morgonluft över den dag som blivit grå. Hoppets Gud är därför frihetens Gud... När nu Guds frihet blir synlig i hans gränsöverskridande av våra gränser, då gäller det också, att denne hoppets Gud är den gränslöse Guden. Den som hör om honom, den som tänker på honom, den som beder till honom, han blir fri, och den som blir så fri, han överskrider gränser och genombryter skrankor. Den som vinner det som detta hopp utlovar gör ingenstans halt, har ingen ro förrän alla gränser har brutits, förrän varje hörn av jorden och varje rörelse av vår kropp har genomträngts av Guds löften och blivit fri och beredd att ta emot Guds glädje". Hoppet övervinner vår rädsla, vår tveksamhet, försiktighet och feghet. Hoppet tar fasta på Guds oanade och obegränsade möjligheter. Hoppet räknar med att allt detta kan bli konkret verklighet redan här och nu. Därför kallar oss hoppet in i en livsstil, där gränser är sprängda. Vi behöver inte resignera inför skrankor och vi blir kallade bortom konvenansens och det självklaras och oreflekterades gränser. Vad var det som gör att vi känner oss skyldiga inför medmänniskans nöd? Kanske inte i första hand det onda som vi gjorde, utan det goda som vi inte gjorde. Vi ägde inte tillräckligt mycket hopp och frimodighet när vi insåg att någonting borde ha gjorts för vår utsatta medmänniska. Hoppet är alla förmögenheters och krafters inriktning på nuet, sett ur framtidens eller evighetens synvinkel. Och framtiden är Guds. Därför stämmer vi redan in i hoppet i den stora lovsången kring Lammets tron. Hur lär vi oss hoppas igen? Det kan ske när vi lever oss in de bibliska gestalternas livssituation. Där uppfattar vi hur hoppet tillförs dem som en blixt från en klar himmel. Men framför allt behöver vi lära oss att allt djupare inse vad det betyder att Kristus har tagit sig an oss och ständigt på nytt gör det. Vi behöver uppfatta hur Anden suckar tillsammans med vår ande och försöker påminna oss om att vi är Guds barn - hoppets barn kallade till frihet. Det blir en ny livsstil med nytt mod: en gränsöverskridandets livsstil. Hoppet föder protester mot offentliga brott mot rätten. Mot alla slags orenlighet i samhällskroppen. Mot förljugenhet och falskhet. Hoppet manar för rättvisa, solidaritet, försoning och fred. Hoppet föder en ny omsorg om hela den lidande och suckande skapelsen. Hoppet vägrar acceptera att det innebär förintande av den gamla skapelsen med nya himlar och en ny jord. Hoppet ser Gud i sin goda skapelse, även om den är förvriden och besudlad. Hoppet uppfattar återvinnandets möjlighet som en omvandling, en förnyelse. Därför ger hoppet en ny dimension för vårt förvaltarskap i Guds värld. Naturen suckar och våndas och väntar på att hoppet skall bli uppfyllt. Hoppet ger oss resning som myndiga människor, insikt om vår kallelse att vara ett heligt prästerskap. Paulus talar om hoppet om en kommande härlighet och säger att han därför inte ger upp. "Gud har ju själv skapat oss just för detta och som en borgen har han gett oss Anden". Hoppet är en kallelse, en försmak av vår bestämmelse och en gåva i nuet. En dyrbar skatt i lerkärl.  Allt detta beskriver Bibeln inte endast, utan skänker oss också. hoppet finns som en gripbar verklighet. Men fortfarande står vi i många avseenden fortfarande på hoppets tröskel. Det finns mera att vänta, både nu och sedan. Vi är som förväntansfulla barn, som står på tröskeln till den festprydda salen på julafton. Vågar vi stiga in? Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått. Hoppet är framtid, nu är livet, vår möjlighet. Herren lever, hindren sprängda, hoppet får kraft igen. Kärleken segrar, fyller dagen och nattens sömn. Herren lever, orden når oss: se jag gör allting nytt. Framtiden väntar, res dig, gläd dig, du människa. Tillbaka till publikationer och tal