Tillbaka till pilgrimsvandring PILGRIMENS MELLANDAGAR Vid öppningen av Pilgrimshärden vid Kungsvägen i Sibbo St Sigfridsdagen 15.02 2002 "Man kan se på hela livet som en pilgrimsvandring. Symboliskt. I överförd betydelse. Det är den viktigaste vandringen. Den inre. Från det man föds (och döps) till dess man dör. Livskriser blir nödvändiga uppbrott. Vandringen tar delvis ny väg. Rastplatser är efterlängtade. Ledigheter, resor, rtereater och ensamma vandringar under livets pilgrimsfärd. Så kan min egen identitet som pilgrim tydliggöras under livets vandring. Man kan vandra med sina fötter. Bokstavligt. Gå tidigare upptrampade medeltida pilgrimsleder tillslutmålets "heliga plats", där man firar gudstjänst och vandrar hemåt igen. Betoningen ligger på den inre resan. Men man kan också gå helt nya vägar. På allfarleder genom byar och städer, där människor lever och verkar. Med den inre vandringens stillhet och reflekterande och den yttre vandringens öppenhet för omvärlden. Då behövs inga pilgrimsleder eller slsutmål i form av heliga platser. Då blir vägen i sig mödan värd. Tre former av pilgrimsvandring. De tillhör alla framtiden." Så skriver den svenska pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström. Han sammanfattar och sammanflätar flera väsentliga motiv med vandrandet. Den som varit med på gemensam pilgrimsvandring känner igen motiven. Men kanske också den som försökt finna sig själv i naturens ensamhet kan le igenkännande. Eftersom vi söker vägen tillbaka till det förlorade paradiset, tillhör pilgrimsvandringen framtiden. Både som den enskildes sökan efter sitt sanna jag och kollektivets prövande efter nya fungerande former för gudsgemenskap. Ju äldre man blir, desto mer viktig blir upplevelsen av den ständiga återkomsten i naturens och andens värld. Man lever intensivt med i årstidernas växlingar. Man väntar på att få vila i upprepningens trygghet. Det är tryggt att veta att man räkna med att solen går upp på sin bestämda tid och att månens faser med stor säkerhet kan förutsägas. Men allt har sin tid. Sommaren kan inte kommenderas fram, fastän man kommat in i den månad som kallas sommarmånad. De stora växlingarna i naturen och livet kan inte med exakthet förutsägas. Liksom livskriser och personliga skinnömsningar är förutsägbara är de trots allt svåra att bemästra. Också vår kropp lever i ett rytmiskt mönster. Hjärtat slår sina regelbundna slag och pumpar omkring vårt blod. Lungorna sköter den nödvändiga balansen mellan inandning och utandning utan att vi behöver tänka på det eller styra det. Intensiva perioder i livet med turbulens och tvära kast omväxlas av siltje-perioder med händelslöshet och rutin. Allt har sin tid. De är inom den ram vi skall inplacera pilgrimens mellandagar. Det finns intensiva perioder i pilgrimens liv med starka intryck och omvälvande händelser av att "befinna sig på helig ort". Däremellan behövs mellandagarna som rekreation och reflektion. När Alfons Åberg och hans pappa klagade på att allt var så trisdt och tråkigt, var det farmor som inflikade: Var glada över att det är tråkigt och trist. Anars skulle det inte heller finnas höjdpunkter och fest. Om vi ser pilgrimsfärden som ett livsmönster, som en konkret vandring mot den heliga platsen som ett mål, eller som en vandring som upptäcktsfärd i sig själv, kan vi i alla tre fall uppfatta vandringsmotivet som en ellips med två brännpunkter. Det är lockande att tolka pilgrimsvandringen  som en cirkel som har en medelpunkt, ett centrum som allt riktar sig mot. Vi kan kalla det Gud, ens sanna jag, meningen med livet, helhet… Men vårt tema idag: pilgrimens mellandagar - påminner om den dubbla förankringen. Vi lever samtidigt i två världar: Guds rike finns i vår jordiska värld. Pilgrimsskapet kan förliknas vid en ellips snarare än en cirkel. Festen under den gemensamma vandringen avlöses av plikten och tjänsten i vardagen - de mellandagar som kan synas trista och tråkiga ur äventyrssynpunkt, men som är den nödvändiga prövningen av vandringens halt.  Fest och vardag hör ihop och skapar ellipsens helhet. Vandringen som en inre och yttre resa kan innebära både transformation, förändring och förstärkning. Jag kan till min förvåning upptäcka att vandringen gett mig nya dimensioner som innebär övergång från gammalt till nytt. Jag kanske har fått se nya dimensioner av Gud och hans underfyllda värld. Men jag kanske också kan få vara med om drag som jag hållit för viktiga blir förstärkta. Jag bekräftas i min syn att jag är på rätt väg. I vilken händelse som helst betyder återvändandet till vardagen som en ofrånkomlig komponent av varje pilgrimsfärd, att upptäckten av och besöket vid den heliga platsen är källa till förnyelse, kraft och frälsning. Men det är hemma som resultatet av resan kommer till uttryck i vardagen. Effekten av pilgrimsskapet mäts i det sätt på vilket vardagen förändrats. Har det skett förändrinar i mitt liv? Hurudana? Har jag upptäckt nya dimensioner och värderingar i mitt liv? Hur bestående är de? Har de öppnat nya perspektiv? Mellandagarna är reflektionens tid. Då får vi sätta oss ner och begrunda det vi varit med om. För att kunna gömma allt i vårt hjärta och låta det genomsyra oss som medmänniskor. Mellandagarna är syntesens tid då vi begrundar pilgrimsskapoets dubbla förankring och pendlar mellan de två polerna. Exemplifiering pilgrimsskapets dubbla förankring: Avresa - Hemkomst Avresan står för det begynnande äventyret. Hemkomsten är återinträdet i vardagen. De två förhåller sig till varandra som inandning till utandning. Två sidor av samma organiska process som håller livet vid makt. Helg - Vardag Mirakulöst - Trivialt Helg står för mötet med det Annorlunda, det Främmande. Det som fascinerar oss och lockar oss att pröva nya vägar. Det som får oss att ta skorna från våra fötter vid mötet på helig plats. Men vi kan inte bli kvar på vårt föklaringsberg - vi måste ned igen. Det är i vardagen vi utför vår kallelse i medmänsklig tjänst. Det är inte i det annorlunda och främmande vi förblir, utan i det bekanta och ofta triviala. Det som frammanar tristess och dödande rutiner. Men det är i rutinerna som frukterna av mötet med det Främmande kommer till synes. Porten - Fältet Ett annat sätt att uttrycka samma erfarenhet är beskriva höjdpunkten som en portupplevelse. Man får stå vi paradisets port och ana livet därinne, men vet samtidigt att tistel och törnen är vår arvedel. Det är på fältet vi utför vår vadagsgärning. Om fältet ligger väster om Eden. Vi uppmuntras i sökandet efter helhet, en splittring bortom hjärna och hjärta, förnuft och intuition. Man kan också se polerna som en spänning mellan vänster och höger hjärnhalva, mellan vardagslivet rationella planering i vänster hjärnhalvas tecken och helgens hängivenhet i hjärtats intuitiva hängivenhet. Ideal - Verklighet För att orka behöver vi ideal. Ideal som ger hopp, ljus och värme. Som inte är alltför utopistiska, men tillräckligt utmanande för att kräva ansträngning. Och som känt: smakar det så kostar det. Det värdefulla i livet kräver ansträngning och målmedvetenhet. Festen påminner oss om idealen så som de erbjuds oss. I vardagens krassa verklighet (som kanske ligger långt borta från alla ideal) får vi stegvis återvinna den förlorade verkligheten där vi vågar och orkar leva ut våra ideal. Det hör samman med en annan dimension av vårt mönster Gudomligt - Mänskligt På helig plats är det gudomliga konkret nära oss. Vi dricker ur källan. Samlar krafter för att ta itu med det mänskliga, alltför mänskliga i vardagens mångahanda. Det hör samman med ett annat motiv Det fullkomliga och hela - Det bristfälliga eller Helgon - Syndare Det är en stor konst att kunna leva i den dubbla verkligheten. Vi är samtidigt syndare och rättfärdiga. Mötet med Helig Gud ger oss rättfärdigheten som känns främmande för oss, därför att vi vet att vi är bristfälliga och egoistiska syndare. Att våga lita på Guds gåva vid mötet på helig plats ger oss frimodighet att växa och mogna som människor - bort från syndarens, den gamla människans livsmönster till likheten med Kristus, att ge rum för en mognad av Andens frukter. Pilgrimsfärden utmanar oss att gripa ögonblicket i flykten, att gå med öppna ögon genom Guds värld och upptäcka spåren av den Gud som i mångt och mycket är fördold för oss. Vardagen är reflektionens och syntesens tid. Då får vi smälta intrycken och omvandla dem till andlig kraft och medmänsklig energi. Gripa - Be-gripa Nyckeln till pilgrimsspaet ligger i rörelsen mellan dessa poler som jag beskrivit i olika dimensioner och på olika plan. Mellandagarna i pilgrimens liv är en viktig del av denna process. De är då vi samlar intrycken, smälter dem, bearbetar dem och låter dem genomsyra vår vardag. Det är i denna viktiga process som betydelsen av resan kommer till synes. Vardagens rutiner prövar halten av helighetsupplevelserna. Stegen mellan dessa poler är inte långt. Hela vår kristna tro är ett uttryck för detta faktum. Gud och människa är intimt sammanflätade i Jesus Kristus. I honom går gudomligt och mänskligt ihop. Vi är kallade att förverkliga Kristuslivet i efterföljelse och överlåtelse. I naturen har vi rätt att se Gud närvarande och verksam. Vandringen "genom de fagra riken på jorden" blir ett slags maskhål, öppningar till andra världar. Det är en gammal insikt inom keltisk kristendom att naturen är helig - inte därför att den i och för sig skulle vara besjälad, men därför att Guds skapelse förmedlar mötet med den Helige. I naturens värld kan den kristne ana att väggen mellan heligt och profant är så tunn, att den tidvis blir genombruten. Emmausvandrarna Verner von Heidenstam: Undret Under över alla under, Höga, outgrundligt stora! Ulvens klyfta blev ej ditt hem, Ej det mörka havets djup. Född blev du att vandra I den gyllene människoleken. Broder, syster, du som än Går din färd på jordens stjärna, Kort är livets väg och kvällen snar, Blid och glatt förnöjsam ändå var. Strid på stridens dag och lek på vilans! Sök försynt din ro bland goda hjärtan, Yr i våren, vis i åldern, Och när vitt ditt huvud sjunker, Prisa undret, att du föddes Människogestaltad, gudalik, Undret över alla under! Tillbaka till pilgrimsvandring