| Tillbaka till pilgrimsvandring PILGRIM IDAG - att upptäcka pilgrimsskapet Pilgrimen är en religiös människa som genom uppbrott och vandring mot ett heligt mål söker mening, normer för och uppfyllelse i livet. Så kunde man definiera pilgrimen. Det handlar alltså inte om vilken turism som helst. Resan är inte en pilgrimsfärd bara för att man ger efter för äventyrs- och reslusten. Vandringen har ett religiöst förtecken. I riktning mot det heliga målet söker man svar på sina djupaste livsfrågor. Oron som driver en människa ut på färd är inte vilken fjärrlängtan som helst. "Ty Du har skapat mig, o Gud, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i Dig", säger den helige Augustinus. I
Yrjö Hirn skriver i sin bok "Eremiter och pilgrimer" i den inledande essän om ett besök i den 59:de salen i Germanisches Museum i Nürnberg. Där finner han en docka, utstyrd i en pilgrimsdräkt som tillhört nürnbergborgaren Stephen Praun på dennes pilgrimsfärd till det heliga landet år 1585. Hirn fascineras av dräktens autenticitet, som "så oemotståndligt förmår verka på inbillningskraften". Hatten, dekorerad med snäckor, och läderjackan med den stora snäckan utövar en säregen dragning - dels känner man igen det dunkla och ofta outtalade behovet att bryta upp mot okända horisonter, dels det totalt främmande draget i det medeltida pilgrimsväsendet. Genom hela den västerländska litteraturhistorien framträder pilgrimskapet som motiv. Geoffrey Chaucers Canterburysägner består egentligen av en samling löst sammanfogade skrönor. Ramberättelsen är skildringen av ett sällskap pilgrimer som underhåller varandra på ett värdshus på väg till vallfartsorten Canterbury. Canterbury hade nämligen snabbt blivit den engelska kristenhetens viktigaste pilgrimsort. Det var i Canterbury ärkebiskopen Thomas Becket mördades vid altaret år 1170. Den engelske puritanen John Bunyans kända bok "Kristens resa" (Pilgrim´s Progress) handlar om den kristnes pilgrimsvandring från landet Fördärv mot det himmelska hemmet. I vår egen nordiska tradition möter vi pilgrimsmotivet i många skepnader: Sigrid Undset beskriver Kristins pilgrimsvandring över Dovre i "Kristin Lavransdotter", Pär Lagerkvist skildrar en "Pilgrim på havet", Tito Colliander berättar om sitt eget andliga genombrott i samband med en pilgrimsvandring i Estland i romanen "Korståget". Verner von Heidenstam ger oss i dikten "Pilgrimens julsång" bilden av en sekulariserad pilgrim i Hans Alienus. Andligt sett har "En rysk pilgrims berättelser" haft stort inflytande också i vår andliga geografi - den ryske pilgrimen har i sin föresats att "be oavlåtligen" lärt oss jesusbönens hemlighet. II
En pilgrim skulle vara väl utrustad. Vägen var lång och besvärlig. Det var inte mycket man kunde ha med sig. Hatten var kännspak för pilgrimen. Det stora brättet var uppsvängt frampå och hatten var prydd med snäckor. Kappan var, liksom hatten, ett ovärdeligt skydd mot vind, regn och köld. Men kappan skulle också påminna om "kärlekens dräkt" som varje kristen är kallad att bära. Det fanns inte möjlighet att släpa på ett tungt bagage - all egendom under färden rymdes i den lilla väskan eller säcken av rådjursskinn som ofta fästes vid staven. Det var avsiktligt säcken var liten och saknade lås - man skulle alltid bara beredd att både ta emot och ge ut av sina ringa förråd. Pilgrimens liv byggde på förtröstan att Gud för varje dag skulle förse en med det man behövde. Den stora musslan var både mat- och dryckeskärl. Staven användes både som stöd och försvarsvapen eftersom man kunde råka ut för rövare eller vilda djur. Med tanke på alla de faror man kunde hamna i var staven kanske föga tröst. Den verkliga tryggheten ägde pilgrimen ändå i sin gudsförtröstan. Staven blev därför snarast en sinnebild för kampen mot ondskan. En av pilgrimens viktigaste källor till lycka var de glädjeberg, mons gaudii, som Peter Nilson berättar om i essän "Spår i jorden" i sin bok Hem till jorden. Små stenrösen eller pyramider utmärkte de annars snålt utmärkta färdvägarna genom Europas vildmarker. Man kan bara ana pilgrimens glädje när han ser att han är på rätt väg. Före avfärden skulle pilgrimen göra upp alla mellanhavanden. Man skulle ha gott samvete när man startade. Ingenting fick lämnas ouppklarat. Pilgrimen och dennes utstyrsel välsignades i hemkyrkan före utfärden. Med sig hade pilgrimen också det utfärdade pilgrimspasset som garanterade de ärliga avsikterna och som öppnade dörrarna till härbärgen och värdshus. Under pilgrimsfärdernas guldålder insmög sig nämligen lätt bedragare med oärliga avsikter bland de fromma pilgrimsskarorna. III
Pilgrimsfärderna gick i första hand till Jerusalem och Rom. Det handlade ju om att besöka de heliga platser som direkt var förbundna med Mästarens liv och gärningar. Eller så handlade det om att uppsöka apostlarnas och de första martyrernas gravar. Petrus´ och Paulus´ gravar i Rom besöktes flitigt redan på 200-talet. Genom besök i katakomberna kunde man uppleva någonting av den första kristna tidens utsatthet och farlighet. Genom att man under pilgrimsfärderna återupptog någonting av martyrtidens och ökenfädernas allvar kom de strapatsrika vallfarterna att få meriterande värde. Man menade sig genom dem kunna sona brott och få hjälp mot sjukdom. Vallfarten kanske var resultatet av att ett löfte infriades. Ibland kunde pilgrimsfärder utmätas som straff mot förbrytelser. Avlatshandeln, som intensifierades under slutet av medeltiden, innebar att man kunde köpa sig fri från luttring i skärselden. Detta ledde till att prestationer kunde samlas på hög och t.o.m. överföras på andra mot betalning. Det fick sina konsekvenser för vallfarten. Så uppstod yrkespilgrimerna som en ny samhällsgrupp. Detta betydde ju att ingalunda alla hade rent mjöl i påsen. Bland pilgrimerna fanns också en hel del löst och oärligt folk. Det gällde att skilja agnarna från vetet. Men t.o.m. pilgrimspassen kunde ibland förfalskas. IV
År 708 uppenbarade sig ärkeängeln Mikael för ärkebiskop Aubert på ön Mont Tombe i havet utanför Normandie. Snabbt blev sedan Mont St Michel, som ön sedan kallades i egenskap av vallfartsort, målet för mångens pilgrimsfärd. Som minne från sitt besök på helig ort ville pikgrimerna ta med sig souvernier för att visa upp därhemma - det kunde vara en sten från kyrkmuren eller en bit av altarklädet. När samlandet urartade till regelrätt vandalism, förbjöd man hanteringen. När inlandsbesökarna på sin vandring kom fram till havsstranden tog de i stället med sig snäckor eller stenar från stranden här vid fastlandets sista utpost i havet "där man ännu inte är i himlen men ej heller mera på jorden". Man hängde snäckor på sin pilgrimsdräkt när man kom från Mont St Michel. Denna sedvänja spred sig till allt pilgrimsfolket. Musslan i hatten eller på rocken blev pilgrimsskapets symbol. V
Pilgrimsskapet har genom tiderna alltmera kommit att präglas av en flykt från världen. Men så var det inte ursprungligen. John Bunyan beskriver visserligen flykten från landet Fördärv och Thomas av Kempis talar om vandringen genom Tåredalen där man måste försaka allt för vinna det eviga. Pilgrimsskapet får sålunda en anstrykning av negativism och skarpt avståndstagande. Allt detta har sin historiska förklaring. Pilgrimerna kom att jämföras med flyttfåglar, som kom vår och höst. Det är därför ingen tillfällighet att april och september kom att bli speciella pilgrimsmånader. Vårt ord pilgrim finns inte i bibeln men hör samman med latinets peregrinus, det folkliga pelegrino med sin engelska motsvarighet pilgrim. I den engelska översättningen (King James Version) av det ställe i Hebréerbrevet 11:13 där gudsfolkets medlemmar kallas för gäster och främlingar heter det "strangers and pilgrims". Albert Wifstrand har i sin artikel "Pilgrim. Främlingstanke och vallfärdstanke" förtjänstfullt härlett ordets innebörd och tolkning. I ursprunglig mening handlade det inte om en flykt från utan om en längtan till. Också landskapet genom vilket pilgrimen färdas är Guds värld, även om man känner främlingsskapet som en längtan till någonting som är rent och obesudlat. Psaltarens vallfartssånger präglas just av en sådan evighetslängtan, liksom även Ingemanns välkända pilgrimssång (Psb 31 Härlig är jorden), i vilken inte bara himlens härlighet, utan även jordens skönhet prisas. Kanske hemlandssångerna inte alltid gett oss rätt att uppleva färden som meningsfull? Där är det oftast bara målet som gäller. VI
Vi behöver pilgrimsskapet i dag. Det finns en andlig och social beställning. Människan söker efter en ny form av andlighet som gäller hela hennes varelse. Man söker nya och öppna uttryck för tron. Pilgrimsskapet hjälper oss att upptäcka resans skönhet. Vi får upp ögonen för skapelsens underbara harmoni. Vi stärks i vår ekologiska natursyn. Vi fördjupas i vår medvetenhet om skapelsen. Vi upptäcker att skapelsetron fördjupar vår gudstillit samtidigt som vi upptäcker att vi med allt skapat behöver dela resurser i Guds värld. Pilgrimsskapet stärker vår kännedom om kristenhetens gemensamma traditioner och ger oss respekt för det som skett i det förflutna. Vi stärks i vår övertygelse om att Gud använder hela vår personlighet. Han värnar om alla dimensioner i vårt jag. Pilgrimsskapet stärker visionen av helhet. Engagemang i pilgrimsskap värnar om enkelhetens och stillhetens betydelse. Vi manas till ödmjukhet inför en rik och mångfasetterad omvärld. Vi är inte världens centrum. Vi ställs inför våra begränsningar men upptäcker samtidigt våra resurser. Här uppväcks och upplivas glädjen, samarbetsviljan och omsorgen. VII
Det finns flera fungerande pilgrimsrörelser: St Henriksvandringen i Finland, den franciskanska pilgrimsrörelsen i Sverige, den norska pilgrimsvandringen över Dovrefjäll, för att nämna några exempel. Också i våra dagar vallfärdar troende till Santiago de Compostela, Lourdes, Loretto eller Nidaros. Jag tror att det i pilgrimsskapet finns möjligheter att engagera allt fler för ett aktivt lärjungaskap. Vi behöver finna former för engagemang som riktar sig hela människan. Vi har kanske kommit till en tidpunkt när det igen är viktigt att visa att det kostar på att vara en Kristi lärjunge. Alltför länge har vår kristna tradition präglats av likgiltighet och brist på engagemang. Följden blir lätt att de som tar sitt sökande på allvar hittar andra kanaler. Så kan pilgrimsrörelsen vara en del av en reformrörelse. Pilgrimsskapet riktar sig hela personligheten - kropp, själ och ande. Här behövs idérikedom och lokala satsningar. Litteratur: Paulo Coelho: The Pilgrimage. A Contemporary Quest for Ancient Wisdom. Harper Collins 1995. Yrjö Hirn: Eremiter och pilgrimer. Schildts 1924. Peter Nilson: Hem till jorden. Norstedts 1994. Albert Wifstrand: Fem ord. Gleerups 1965. Tillbaka till pilgrimsvandring |