Tillbaka till publikationer och tal


Stefan Djupsjöbacka: SPIRITUALITET
Anförande vid nordisk diakonilärarkonferens Nya Valamo 06.05.2000



En köpman sänder sin son till världens visaste man för att sonen skall  lära sig lyckans hemlighet. Pojken vandrade  i öknen i fyrtio dagar förrän han kom till ett vackert slott, som låg på toppen av ett högt berg och i vilket den vise mannen bodde. Pojken träffade inte genast den vise mannen. När han steg in i slottssalen såg han omkring sig oro och jäkt: försäljare kom och gick, människor satt i vrårna och samtalade, en liten orkester spelade skir musik och bordet var överfullt av den traktens läckraste rätter. Den vise mannen  samtalade med var och en och pojken måste vänta på sin tur i två timmar. Den vise mannen lyssnade noggrannt  när pojken berättade om orsaken till sitt besök men sade att han för ögonblicket inte hade möjlighet att klargöra lyckans hemlighet. Han bad pojken ta sig en titt på palatset och sedan komma igen om två timmar. “Jag skulle ändå be dig om en tjänst“, sa den vise och överräckte åt pojken en sked i vilken han hällde två droppar olja. “Bär denna sked med dig på rundturen, men skvätt ingen olja omkring dig“. Pojken gav sig iväg på sitt strövtåg upp och ned för palatsets trappor och höll hela tiden blicken stadigt fästad vid skeden. Efter två timmar återvände han till den vise mannen. “Såg du de persiska vävnaderna i min matsal?“ frågade den vise. “Såg du trädgården som har krävt tio år av arbete av min trädgårdsmästare? Märkte du de vackra pergamenterna i mitt bibliotek?“

Pojken erkände skamset att han inte hade sett någonting. Han hade varit försiktig för att ingen olja skulle skvätta omkring.. “Gå då på nytt och stifta bekantskap med undren i min värld“, sa den vise mannen. “Du kan inte lita på en människa om du inte känner hans hus“. Pojken tog lättad skeden och gick på en ny rundtur. Nu granskade han alla konstverk på väggarna och i taken. Han såg trädgårdarna, de omgivande bergen, de späda blommorna och konstaterade hur utsökt förfinat allt var planerat och placerat. När han återvände till den vise mannen berättade han noggrannt om allt han hade sett. “Men var är oljedropparna som jag bad dig värna om?“, frågade den vise. Pojken tittade på skeden och konstaterade att oljan hade spillts ut. “Jag kan bara ge dig ett råd“, sade den visaste av de vise. “Hemligheten med lyckan ligger i att man kan betrakta all världens under utan att glömma de två oljedroppar som finns i skeden“.       

Paulo Coelho ur boken “Alkemisten“.



1. Det är ingen tillfällighet att sökan efter andlig visdom och längtan efter andlig fördjupning brukar jämföras med en resa. Pilgrimsfärden är en arketyp och symbol som är inne. "Kristens resa" är en andlig klassiker och man företar pilgrimsresor i olika kulturer och religioner. Det finns någonting i motivet som tilltalar en modern människa. Man har bundit sig genom så mycket förpliktelser och man har slagit sina bopålar så djupt, att behovet av frigörelse och resa med lätt bagage blir angeläget och påträngande. 

De första kristna kallas "de som vandrade den vägen" - man valde att följa honom som kallade sig själv Vägen. Diakoni som kyrkans nästantjänst är nära sammankopplad med resemotivet. Det var på en färd från Jerusalem till Jeriko som den barmhärtige samariern blev prototyp för den diakonala nästan. Att färdas betyder beredskap på uppbrott, strapatser, prövning och matthet. Vid rastplatserna delar vi vin och bröd och gemensamma upplevelser.

Nu upplever många att tron kan ge så mycket mer än bekväm trivsel. New Age rörelsens utmaningar till de gamla kyrkorna som är långsamma och tröga. Kolosser som har svårt att vända sig i tidens snabba  ström och som enligt tröghetslagen har svårt att bromsa. Många kristna livrädda för New-Age som uppfattas som Antikrist eller djävulen. Kom ihåg: det har alltid funnits en kristen gnosis. Om Kristus är Guds vishet, finns det inte heller något hinder för tankens flykt. Men den är alltid underställd trons lydnad.

2. Paradox: kristen tro är totalt enkel men fullständig oåtkomlig. Kristen tro så enkel att bara ett litet barn kan förstå den. "Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin"(Mark.10:15). Men samtidigt så ofantligt stor och outgrundlig att ett människoliv inte räcker till för att pejla den. "Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting“ (Rom. 11:33-36).

Det finns rum för den mänskliga tanken i Guds hav. Det finns ingen risk att den mänskliga visdomen skulle bli färdig med pejlandet av Guds djup. Om man stöter på grund beror det snarast på att man aldrig lämnat de grunda strandvattnen.

3. Det största och mest destruktiva problem som spiritualiteten eller andligheten står inför idag är språkets och bildernas sönderfall. Det har gått inflation i stororden. Blåsts upp som ballonger som spruckit när skalet blivit för tunt. Vårt språk har tvingats in i verifikationens och empirins trånga ram. Barnen blir anklagade för lögn när de låter fantasin spela. Språkets endimensionalitet förflyktigar och förjagar de stora upplevelserna. De ges inte tolkningsrum och existensberättigande. Den religiösa upplevelsen fragmentiseras. Den omskakande, omvälvande upplevelsen som får dörrtrösklarnas fästen att darra och dörrposterna att skaka och blir en lydiga bandhund i språkets koppel. Orden stansas teknifierat ut som pepparkakor med hjälp av formar i en utkavlad deg. Orden klassificerar, metodiserar och objektiverar. De nya omskrivningarna och definitionerna blir ridåer. Orden skymmer verkligheten. Ordet eller symbolen sägs spegla verkligheten - ramsor med vars hjälp man tror sig kunna besvärja verkligheten. Inte minst inom det kristna språkbruket, där man slåss om vilka ord som är sanna och vilka som inte är det, förväxlar man lätt tinget med bilden och ordet som representerar tinget.    

MAGRITTE  (pipan)

4. Det fromma språket har blivit belamrat och betungat, torrt och livlöst. Vi behöver hämta ett nytt språk. Det kan inte skapas, lanseras eller uppfinnas. Det är dolt som skatten i åkern, men det öppnar sig och blir genomskinligt och böjligt i mötet med Kristus i vår nästa. Diakonin har därför en avgörande betydelse i det kristna språkets återvinning. Diakoni och spiritualitet hör samman.

Pojken i vår ramberättelse hade svårt att syssla med två saker samtidigt. Antingen såg han omkring sig och gick miste om oljan. Eller så iakttog han sin gång så att oljan inte skulle spillas ut, men då missade han det vackra omkring sig. Lever i världen men inte av världen: en helhetens stötesten som kristna i alla tider snavat över.

När orden blir uttröttande och ihåliga behöver vi en tystnadens mörkrum som kan framkalla nya nyanser i orden och återge dem deras valör och tyngd.  Tystnaden är då inte en tomhet och avsaknad av liv utan en aktiv motrörelse, en protest mot allt falskt utnyttjande av ordet i maktens tjänst. Belamrade ord sköljs i tystnaden och deras egen tyngd och genomskinlighet blottläggs. Symbolerna renas från den barlast som vidlåder dem, där vi prostituerat orden i marknadskrafternas och reklamutroparnas tjänst. Vi återvinner åt symbolerna deras genomsläpplighet för det transcendenta.

5. Umberto Eco talar om öppet och slutet språk. Öppna och slutna texter.

Sluten: författarens trävar till att uppnå speciell effekt. Gjorda i syfte att påverka och styra åsikter och beteende. Propaganda, klichéer, stereotyper. Lätta att känna igen, förutse. Inga nyupptäckter, bara igenkännanden. Inga krävande tolkningsprocesser – texten skall vara lättillgänglig och lättsmält.

Öppen text: samarbetskrävande. Läsaren förväntas bidra till skapandeprocessen. Texten har stor öppenhet och flexibilitet och kan uppfattas som talande och giltig i de mest olika sammanhang. Den öppna texten inbjuder till dialog: återbildande, minnen, nygestaltning av inre och yttre skeenden. Jesus själv exempel på samtal som inbjuder till öppenhet och  kommunikation: vill du bli frisk? Liknelserna inbjuder till arbete och reflektion. Upplyser vardagen med helighet och låter mig förstå att helighet aldrig kan finnas utanför vardagen.  William Penn: sann fromhet vänder inte människorna bort från världen utan ger dem förmågan att leva bättre i den och uppmuntrar dem i försöken att förbättra den.

Dorothe Sölle: bön är övning i modet att handla. Traditionen är en styrka men kan ibland bli en låsning. Reglerna och måttstocken för riktig bön (som traderats) ger oss motvilja eller dåligt samvete. Kravfyllt och vi ger upp. Luthersk eller frikyrklig bönetradition i sin hurtighet och välmenande manandeattityd, har gjort mången bön stum.

6. Vi behöver erkänna en spiritualitetens pluralism. Nyupptäckten av philosophia perennis, den eviga visdomen – gemensamma källsprång i olika traditioner och religioner. Lågorna är många – ljuset är ett.
“Varför babblar du om Gud. Vad du än säger om honom är det en lögn“ (Mäster Eckart).
Alla gudsbilder och evighetsprojektioner är närmevärden och ofullständigheter. Bildstormarna gör därför en tjänst. De blottlägger våra försök att absolutifiera bilder och symboler. Bildstormarens vishet ligger i insikten om alla symbolers bristfällighet. Mäster Eckart har en gång sagt att då man hädar Gud , prisar man honom. Våra mentala bilder av Gud är alltid vilseledande, för Gud är alltid större och annorlunda än alla bilder av honom. Därför kan man se hädelsen som någonting positivt och konstruktivt. Den blir ett påvisande av löjligheten i mycket av gudsbilderna. Som sådan kan hädelsen uppfattas som ett lovprisande av outsäglig Gud. Man kan inte ta sig själv så allvarligt. Därför är också tron och humorn syskon. Om Gud verkligen existerar, finns det ingenting så i grund och botten löjeväckande som en människa som inför Gud bröstar sig och gör sig annorlunda än hon är. I det perspektivet är vi alla vitsar, värda att skratta åt. Gud är ett  fascinerande och skrämmande mysterium. Inför detta mysterium blir vitsarna platta men månget fenomen avslöjas som löjeväckande. Vad är ur detta perspektiv en stressad präst eller diakoniarbetare eller lärare? En professionell i evighetens tjänst som är bunden vid minutprogram.
Pluralismen och mångdimensionaliteten ger tolkningsrum och frihet.
Niels Bohr: sanningens motsats är inte lögnen utan en annan sanning.

Från polemik till dialog

att erkänna varandras rätt
till egen begränsning,
att igenkänna sig själv
i varandras motsatser

och lära sig älska silhuetten
av bild och motbild
som sanningens kontur            Lars Thunberg ur “Anden och stenen“




När Guds närvaro blir viktig för en, då finns också behovet av att uttrycka gemenskapsbehovet. Då föds bönen. Bön förenas med metodik och disciplin. Som aktivitet har bönen blivit problematisk, för vi anlägger i så hög grad kognitiva aspekter på aktiviteten och prioriterar formuleringar och tankar. Dessutom pekar traditionen på vad som gäller för en riktig bön och böneskolor har publicerats alltsedan Jesu lärjungar ställde Mästaren inför utmaningen: “Herre, lär oss be“.

7. Bön är inte teknik och disciplin, utan vilja och aktiv närvaro. Vi kan inte tänka på att Gud är närvarande när vi ber, för tanken kväver bönen. Att vara närvarande och tänka på att man är närvarande utesluter varandra. Så fort du börjar tänka på att du är närvarande med Gud, avlägsnar du dig från närvaron.

“Pray as you can, and do not try to pray as you can´t“ Om man i sin bristfällighet ändå räknar med Guds reella närvaro står man inför paradoxen: omöjligt att gå vidare, omöjligt att återvända. Man kan inte gå tillbaka, men man går vidare om man lär sig att acceptera just den bön och det sätt att be som jag är i stånd till just nu, för det är den bön som Gud leder mig in i här och nu. Hemligheten med tillväxten ligger i att man accepterar det tillstånd som Gud just nu leder mig i. Bön är inte en tankens koncentration utan en viljans akt bortom tanken. Attityder. Själen är något mycket mer än vad ord kan uttrycka. Orden mera förslag till riktning och sätt att hålla fantasin i styr. När orden tystnar och man överlåter sig åt Närvaron, blir hela livet bön. Då fylls jag av medvetenhet om Guds närvaro. Om gud är närvarande – då kan jag våga släppa taget om allt annat. Det är därför insomnandet på kvällen är släkt med bönen. Människan uppger strupgreppet kring jaget och överlåter sig åt något som hon inte behärskar. Då upptäcker jag också Guds närvaro i det enkla och självklara. Det jag har varit med om tusentals gånger, känns som något nytt och unikt eftersom jag egentligen inte märkt vad det handlade om tidigare. Avtrubbad och blind efterson jag blivit så van med det. Att upptäcka det ordlösa i språket, undret i det enkla är att upptäcka världen. Lovsångens språk är seendets språk, inte den rationella empiriska beskrivningens språk. Tillvaron dubbelexponeras och blir genomskinlig. Vi gör inte våld på logik och analys, tanke och kausalitet, men lyssnar med hela vår varelse. Pascal: hjärtat har sina skäl som förnuftet inte kan fatta.

I kustlandet

Lägga handen på enklaste ting och känna
undrets puls – att något är.         (Birger Norman ur  “Utanför Eden“)





Människan har förlorat bilden av människan. Hon har blivit hanterbar, beräkningsbar och rationaliserbar. Men bilderna och orden lever: ord födda i frihet apporterar inte.

7. Kristen tro som en spiritualitetens livsstil ger tolkningsverktyg för morgondagen. Fyra handlingar som exempel på alternativa handlingar i en tid som förväntar sig standardisering och likriktning.
Nattvarden : räck ditt bröd till den hungrande. Brödkön utanför Frälsningsarmén har sin sitt sakrala komplement i nattvardens delande av livets bröd.
Förkunnandet av uppståndelse: förmedla hoppets budskap där döden råder.
Tystnaden: som alternativ till den decibelflod som fyller våra öron med en aldrig sinande ström. Bereda en öppen plats där det finns rum att veckla ut sig (i motsats till sammandragningen på grund av oväsendet).
Bönen: alternativet till den trånga värld som inte rymmer mer än sinnenas förnimmelser eller i deras förlängning.
Långsamhetens kultur som känns så främmande för många som vuxit upp med action. Gäspande ser man en Tarkovski-film och undrar när det skall börja hända någonting.
Bilderna lever - de är formbara amöbor  - inte fyrkantiga tegelstenar tillhuggna och finmejslade med sanningens diamantegg.  "Herre, ditt ansikte söker jag."

8. En annan paradox: jag, men ändå inte jag.
Paulus: “Genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig“ (1Kor.15:10-11). “Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig“ (Gal.2:20). Mystikernas blasfemiska påståenden om Gud som blivit ett med dem, skall förstås ur gemenskapens synvinkel, inte väsensbeskrivningens.

Marcel Proust berättar i “På spaning efter den tid som flytt“ om en man som spärrats in på ett mentalsjukhus. Han hade skrivit en vacker dikt. En vän som kommer på besök läste dikten och får av den inspärrade höra att denne är offer för en sammansvärjning av familjen och läkaren och han vädjar till vännen att hjälpa honom ut. Övertygad bereder sig vännen att igångsätta en befrielseaktion. Då avslutar vännen med dessa ord: “Tänk er mitt elände då jag tvingas leva bland galningar. Här finns en som tror att han är Kristus. Det är ju en orimlighet ty det är jag som är Kristus“. När tron blir innerlig tangerar den gränsen till det absurda och vansinniga. Medeltidens mystiker på dårhus.

                *******

Vandringen fortsätter. Vi bryter upp från rastplatsen. En tid vandrar vi tillsammans – kanske till nästa paus. Sedan vandrar andra vid vår sida.
Gud har ämnat för var och en den väg som man skall gå. Du behöver lära dig att utläsa de tecken som han har skrivit in längs färdleden för din del. När Gud talar naturens och världshistoriens språk kan jag lyssna till de gemensamma berättelserna och tolka dem, men när han talar din själs språk, kan bara du själv förstå. Ibland tydligt och förnimbart, för det mesta vagt och mångtydigt. Därför behöver vi andliga samtalspartners: en själsvän (amchara), starets, andlig vägledare, som vi har förtroende för och som vi upplever kan hjälpa just oss i den situation vi befinner oss i.

Ny vetskap, modern kunskap och forskningens aktuella rön kan lätt urvattna de gamla dogmerna och religiösa trossystemen. Samtidigt kan vi bortom konfessionella och kulturellt betingade lösningar ana en djupt liggande gemensam källåder. I olika sammanhang väller källsprång fram ur
en gemensam åder.

Världen

Världen myllrar, men du kan välja
att se den genom ett rutmönster.

Du kan lägga ett nät av orsak och verkan
över den, och tro den förklarad.

Men solen är inte orsak till gräset.
De kallar på varandra , bortom ont och gott.

De är kvar i Paradiset, medan du idogt
knogar i din cykelverkstad av pedal och kedja.

Världen är inte dunkel och oförklarlig.
Den är ljus, tydlig och helt oåtkomlig.

Spermien är inte orsak till cellen eller tvärt om.
De uppgår i ett inneslutningsalternativ.

Så löper hararna över skogsängen och världen
är inte din, men upplåter sig.       

(Birger Norman: Utanför Eden)


Tillbaka till publikationer och tal