Tillbaka till publikationer och tal


SPIRITUALITET I DATAÅLDERN

En samling teser

1. Framtidens kristendom innebär en dialogisk levnadsform. Tro och teologi ses som kommunikationsskeenden i en omfattande tolkningsprocess. Religiösa erfarenheter bearbetas genom teologisk reflexion. Dogmatiken förhåller sig till den religiösa erfarenheten som kartan till landskapet.

2. Bortom all religiös pluralism och variabilitet finns en fast punkt, som inte är någonting statiskt, någonting objektivt fastställbart, utan dynamiskt, ständigt rörligt och medryckande - Guds skapande Ande.

3. Morgondagens tro formas genom bilden av en lidande Gud. Lidandet finns inte utan eller utanför Gud, men i och med Gud. Vi behöver lära oss den gudomliga konsten att lida tillsammans med andra. Det är vår tids gåva till en värld som präglas av en apatisk kultur, självförverkligandets individualism och bristande empati. Det är att hoppas att kyrkan efter år 2000 tydligare än nu präglar bilden av den Sargade Hjälparen.

4. En kyrka präglad av alliansen mellan makt och kapital håller på att vittra sönder. Fram växer en exil-diaspora-kyrka, präglad av basförsamlingar i kreativt nätverk.

5. Hotet mot kristendomen som livsform och livstolkning tvingar oss att gå till källorna för att finna vår egenart, bortom konfessions- och samfundsgränser.

6. Endast utgående från Guds närvaro här och nu, blir Guds framtid tydbar. Den mystiska erfarenheten av Helighet ger form och innehåll åt vårt kristna framtidshopp. Däri ligger skillnaden mellan utopi och erfarenhetsbaserad religion.

7. Framtidens kristendom är en vis resakralisering (Lönnebo). Det innebär ett återvinnande av religionens helhetsbetonade funktion. Upptäckten av tillvarons helighet genom Guds närvaro, är inte en fruktans utan en ömhetens och tillhörighetens helighetsupplevelse. Som Guds medarbetare är vi satta att bruka, inte förbruka.

8. Den nya heligheten betyder också en samstämmighet mellan ande och materie, mellan österns Intet och västerns Vara. Det innebär upptäckten av tillvarons mysteriösa Enhet.

9. Överandligheten är en lika stor fara som underandligheten. Betoning av ande på bekostnad av materie leder till kroppsfientlighet på det individuella planet och världsfientlighet på det sociala planet.

10. Vi behöver en återvinning av kontakten mellan konst och kult. Konst är något mycket djupare och mer än dekoration, terapi, propaganda, sensation och investering. Vi behöver återge konsten dess kultiska och mytiska funktion och låta den profetiskt forma våra livsmönster.

11. Vår uppgift är att lägga grunden för en samsyn mellan hjärtats kultur (den kristna humanismens värden: gott, rätt, skönt) och hjärnans kultur (som utarmats till materialistisk reduktionism: ingenting-annat-än-filosofi). Vart och ett av dessa livsområden har skäl som det andra inte kan förstå. Allt är sammanhållet av Gud, bortom hjärtats intuition och hjärnans rationalitet - som ett inneslutande.

12. Bekännelsen till tron på Guds Andes allestädesnärvaro i naturen är den kristna trons svar på den nya naturvetenskapens syn på naturens självtranscendens och självorganisering.

13. Det är skäl att varna för all urkyrkoromantik. Genom noggrann kopiering låter sig inga andliga erfarenheter automatiskt vinnas. Minnet av det förgångna kan bara fungera som en drivkraft för eget sökande.

14. Troserfarenheter kan aldrig förankras uteslutande i det individuella självförverkligandet. De måste ha fäste i den sociala verkligheten och uttryckas i politiskt handlande. Detta betyder förbund mellan mystik och politik, mellan meditation och handling, mellan spiritualitet och engagemang, mellan högtid och arbete, fest och kamp.

15. Kristen tro visar på ett alternativ till "självförverkligande genom medvetandeutvidgning". Utan omvändelse, sinneförnyelse är det bara det själviska jaget som utvidgas och förverkligas.

16. Bergspredikans etik är omvandlingens etik. Kärlekens motiverande kraft förvandlar individen och erbjuder ett nytt sinnelag. Kärlekens kritiska kraft driver människan till ifrågasättande av det rådande sociala livets gestaltning.

17. Gränslinjen mellan det gamla och det nya livet, mellan kött och ande, går inte mellan kristna och icke-kristna, utan mellan de självsäkra och de osäkra, mellan de likgiltiga och de förväntansfulla, mellan de liknöjda och de tvivlande, mellan dem som frågar och dem som redan vet alla svar.


Tillbaka till publikationer och tal