Tillbaka till publikationer och tal ODÖDLIGHETENS LÄKEMEDEL kallade man nattvarden i fornkyrkan. Nattvarden har alltid varit vandrarens färdkost - pilgrimens andliga föda. I alla de gamla, stora kyrkorna utgör nattvarden höjdpunkten i mötet med den uppståndne Kristus. På inget annat sätt blir trons liv så fyllt av helig närvaro och konkret gemenskap med kyrkans Herre, som just i nattvarden. Därför är det en djup smärta för mången, att det i hög grad är nattvarden som kommit att bli gränsen mellan troende från olika kyrkor och samfund.  Ser vi tillbaka på kyrkans historia, får vi lov att konstatera att enhetens måltid tyvärr blivit orsak till mången splittring. Nattvarden kan ses ur många olika perspektiv. Den är en måltid vid vilken man minns Jesu lidande och död, hans lekamen och blod "för dig utgiven, för dig utgjutet". Därför har nattvardsfirandet i långa tider präglats av dystert allvar. Men nattvarden är framför allt en glädje- och gemenskapsmåltid. Den uppståndne Herren är själv närvarande vid nattvarden, som därför är ett stycke evigt liv mitt i vår dödlighet. Nattvarden är en av de många gåvor Gud har gett åt alla sina befriade barn. Guds familj håller himlafest på jorden. Nattvarden är därför en eskatologisk måltid. Vi ser framåt mot Guds dag i härligheten. Hela den himmelska skaran kring Lammets tron deltar tillsammans med oss i föregripandet av den himmelska måltiden. Vilken fest är inte nattvarden varje gång den dukas upp! Nattvarden är därför också en tacksägelsemåltid, eukaristi. Eftersom alla de gamla, stora kyrkorna poängterar Kristi reella närvaro i nattvarden, vill jag ta fasta på detta centrala motiv för att se hur man i de olika kyrkorna uppfattar och förstår denna verkliga närvaro. Nattvarden är därför inte endast en symbolisk minnesmåltid. Så uppfattas den frikyrkliga brödsbrytelsen ofta som en gemenskapshandling, där de troende på ett andligt sätt äger gemenskap med den Uppstånde som egentligen finns i himlen. Men för en ortodox, katolik eller lutheran är Kristus i verkligheten närvarande i bröd och vin. För alla dessa tre sistnämnda är Kristi närvaro en trons hemlighet, som aldrig till fullo kan utgrundas och förstås. För en ortodox är nattvarden det viktigaste av de sju mysterierna. Man har inte inom den ortodoxa kyrkan utformat någon egentlig sakramentslära - de heliga handlingarna är uttryckligen mysterier som inte kan begripas utan som öppnar sig för den enskilde i kultgemenskapen och kyrkans liv. Brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, men någon förklaring kan man inte ge. Denna förvandling sker heller inte mekaniskt utan är på ett ofrånkomligt sätt förbunden med det faktum att Gud i Jesus Kristus blev människa. Detta gudomliga skeende reflekteras varje gång eukaristi firas. Gud ingår i människan och människan ingår i Gud. Därmed är eukaristins mysterium en central del av den process som varje troende är kallad in i - gudomliggörandet, att få del av gudomlig natur. För en katolik är altarets sakrament den heliga handling som mer än något annat (av de sju sakramenten) gör den troende delaktig av Kristi liv. Kristus är alltså verkligen närvarande vid eukaristin och det är genom konsekrationen (det moment i mässan där förvandlingen sker) Kristus träder till i hela sin gudomliga verklighet. Även om bröd och vin till sina yttre gestalter förblir ett stycke jordisk materia (stärkande föda), blir de till sitt innersta väsen förvandlade till den himmelska substansen, Kristi kropp och blod. Det som till det yttre verkar vara oförändrade egenskaper ( t.ex. lukt och smak), döljer den gudomliga allmaktens undergörande möjlighet - Kristus nedstigen i ett stycke ringa materie. Detta är oförklarligt för förnuftet. När det invigda brödet upphöjs vid altaret, är det egentligen den från himlen nedstigna Kristus som man tillber. För en lutheran präglas synen på Kristi närvaro vid nattvarden av stora likheter med både ortodox och katolsk syn. Förenklat kunde man säga att synen på Kristi närvaro i sakramentet leder till i stort sett samma resultat på olika vägar. Större skillnader kan man upptäcka när det gäller andra sidor av nattvardens innebörd. För en lutheran är alltså Kristus de facto närvarande i och under brödets och vinets gestalt. Någon lära om hur denna förvandling äger rum, anser man att fördunklar mysteriet. Enligt sitt eget löfte är Kristus närvarande bland sina lärjungar (realpresens). I tron griper man tag om Kristus. Nattvarden kan delge syndaförlåtelsens gåva, liv och salighet endast om den ges av Kristus själv som reellt närvarande. Utan Kristi verkliga närvaro skulle tillsägelsen av syndernas förlåtelse inte heller vara direkt eller påtaglig. I en tid när kyrkorna närmar sig varandra i konkret samarbete och i lärosamtal, är det viktigt att vi frimodigt tar fasta på allt det stora som är gemensamt för kyrkorna, istället för att vi stirrar oss blinda på olikheterna. Tillbaka till publikationer och tal