Tillbaka till publikationer och tal


TEOLOGI OCH NATURVETENSKAP I VÄXELVERKAN

För ungefär 100 år sedan, år 1882, utkom Henry Drummonds bok "Naturlagar i andens värld". Den utgjorde ett storstilat försök att anpassa det religiösa tänkandet till det naturvetenskapliga paradigm som blivit allt mer dominerande, det evolutionsbiologiska. Då hade man redan länge uttryckt de fysikaliska lagbundenheterna i matematisk form. De komplexa biologiska strukturerna däremot uppfattades vara svåra att förklara med hjälp av reduktionistiska argument. Gud som formgivare och målmedveten planerare i kosmos, behövdes fortfarande för att ge koherens åt biologin.

Darwin såg sig tvungen att ifrågasätta detta idébygge. För många unga kristna blev detta en svår tid. Man fann inga sätt att relatera sina egna kristna trosföreställningar till det nya paradigmets nyckelord: slump, öde, meningslöshet, kamp och grymhet. Det var i denna situation Drummond för mången kom som en räddande ängel. Naiv barnatro och vetenskaplig träning kunde ingå i en lycklig personalunion. Idag kan man fråga sig: vilket pris betalades för denna form av konfliktlöshet? Ifall  det andliga livet kan underställas en lagbundenhet, som bär drag av naturvetenskapens determinism, blir visserligen religiösa påståenden i viss mening rumsrena inför de vetenskapliga kraven. Men det innebar samtidigt att teologin (eller religionen) uppger mycket av sin egenart, för att istället acceptera regler som inte gör rättvisa åt det unika innehållet. Modeorden då var determinism och nödvändighet. För kontingens, d.v.s. överraskningar och frihet fanns inget egentligt rum. Inför de naturvetenskapliga paradigmens dominans har alternativen för religion och teologi alltför ofta reducerats till: anpassning eller död.

Exemplet visar på svårigheterna att föra dialog. Man har ibland misströstat och frågat sig: kan "de två kulturerna" någonsin mötas? På båda håll finns skeptikerna, också idag. Men skaran av dem som besvarar frågan jakande har märkbart ökat. Ibland har jag det intrycket att samverkan och dialog nästan har blivit en självklarhet, som grumlat utgångspunkterna. Man säger: om allt ändå handlar om samma ena verklighet, då måste ju teologi vara samstämmig med fysiken och vice versa. Jag tror att ett sådant förenklat synsätt kan vara ödesdigert för ett verkligt samtal.

Den postmoderna vetenskapen präglar ingen egentlig världsbild eller verklighetsmodell. Snarare är det så att dagens naturvetenskap utgör en dynamisk mångfald av perspektiv. Från olika sidor belyser man något som man uppfattar som ett holistiskt ideal. Många förväntar sig engagemang i de etiska utmaningar som den teknologiska revolutionen medfört. Man har uppgett illusionen om vetenskapens värdeneutralitet. Därmed ingår även i den teoretiska forskningen ett etiskt imperativ. Även om det kanske är just ur det praktiska perspektivet som förväntningarna är störst och ett möte är lättast att stämma, skall vi rikta blickarna vidare.

Hur när och varför uppstod universum? Dylika frågor ställer fysikerna idag. Teologerna tycker sig känna igen frågorna. De svar man ger inom naturvetenskaperna känns, om inte främmande, så åtminstone obekanta. Fysikerna tror sig veta svaren, men frågorna känns osäkra.

Jag ville ta fasta på tre drag som jag uppfattar som specifika för dagens naturvetenskapliga verklighetsuppfattning. Sedan gör jag ett försök att relatera dessa tre perspektiv till dagens teologiska diskussion. Var kan ett möte ske och vad är väsentligt för detta möte?

Genomgående för dagens avancerade naturvetenskap är att man uppställer matematiska, icke-realistiska modeller av universum. Det är just denna långt drivna abstraktion som omöjliggör en konkret, realistisk världsbild. Materiens smådelar upplöses i en slags substanslöshet. Viktigare än åskådlighet blir skönhet, enkelhet, symmetri. Om Faust i sin vindskammare idag skulle formulera en översättning till johannesprologen, skulle den kanske lyda: I begynnelsen var symmetrin.
 
Det andra draget jag ville peka på är strävan till allomfattande förklaring - något som kanske verkar strida mot den postmodernistiska, pluralistiska utgångspunkten. Men i de fysikaliska vetenskapernas expansion finns just upptäckten av större enhetlighet, förenkling och djupare symmetri. I rekonstruktionen av universums historia har man genom experiment under extrema förhållanden, från vårt perspektiv sett, upptäckt att universum i höga temperaturer och tryck har utkristalliserats som ett symmetribrott. John Barrow strävar till att sammanfatta allt vetande om universum och dess uppkomst i en teori om allting (TOE). Han menar att förståelse av universum förutsätter kunskap om naturlagarna, startbetingelserna, relationer mellan partiklar och krafter, naturkonstanterna, bruten symmetri, organiserande principer, urvalseffekter och förståelse av mentala tankekategorier. för dialog med teologerna tänker jag ta fasta på det man kommit fram till angående startbetingelser och naturkonstanterna.

Det tredje jag ville peka på är indeterminism och oförutsägbarhet.

Man har nogsamt märkt att enkla lagbundenheter är specialfall i naturens värld. Komplexitet och omöjlighet att överblicka är regeln. Kvantmekaniken har övertygat oss om att Gud spelar tärning och att det finns en inbyggd fundamental obestämbarhet i naturfenomenen. Problemet skulle alltså inte enbart bero på att vår kunskap är bristfällig. Ökad insikt eliminerar inte slutgiltigt luckorna i vårt vetande. Kunskapen kan aldrig bli fullständig objektiverat. Det är som ett barometerhus. När gubben går in,  kommer gumman ut och tvärtom. Eftersom vår egen hjärnas funktioner, vår kognitiva apparat, är en produkt av utvecklingen, präglas vårt medvetande, åtminstone på någon nivå, av denna kvantmekaniska indeterminism. Kaologin (kaosforskningen) har lärt oss att system långt ifrån jämvikt beter sig på ett oförutsägbart sätt. Komplexa, dissipativa system visar hur små fluktuationer kan få hisnande följder. Slump och nödvändighet samverkar. Världen är rationellt begripbar och  intelligibel, samtidigt som den präglas av en kontingent oförutsägbarhet.

Ett randlöst villkor

Stephen Hawking avslutar sin bestseller "A brief history of time" med att säga att den tid har kommit “då alla tillsammans kan diskutera frågan varför vi och universum existerar. Om vi finner svaret, får vi uppleva det mänskliga förnuftets triumf, för då skulle vi känna Gud”. I sin bok berättar Hawking vidare om ett konkret möte mellan teologi och astrofysik. Vid en konferens om kosmologi som arrangerades i Vatikanen år 1981, beviljades deltagarna audiens hos påven. Påven talade om legitimiteten av utforska universums tidiga historia, men påpekade att det inte var värt att ställa frågor om själva ursprungsögonblicket, eftersom det utgjorde det bibliska skapelseögonblicket som ett Guds verk. Det han inte visste var, att Hawking kort därförinnan i sitt anförande, hade föreslagit att universum på matematiska grunder skulle kunna vara ändligt utan gräns. Detta skulle kort sagt innebära att universum är utan början, utan skapelseögonblick.

Hawking har i ett annat sammanhang sagt: om universum har en gräns eller en kant, måste det finnas en Gud. Om man ger universums historia bakåt en realistisk tolkning, kommer man ofrånkomligen till en begynnelsesingularitet, rumtidens början och slut. Denna matematiska punkt är otillgänglig för all forskning, eftersom den utgör ett fullständigt oförutsägbart tillstånd, där alla fysikens lagar upphört att gälla. Det som fysikerna kallar ursprungssingularitet, kommer nära det teologerna i alla tider kallat Gud Skaparen.

 
Hawkings poäng ligger i påståendet att relativitetsteori och kvantteori förenas för att förklara universums uppkomst. Denna modell saknar åskådlighet och har den matematiska modellens skönhet och enkelhet. Tre rumsriktningar och s.k. imaginär tid bildar en rumtid som är sluten i sig själv, utan gränser eller kanter. För att använda en konkret bild: När man målar ett klot vet man att det är ändligt, eftersom en burk färg räcker till. Men när klotet är målat kan man inte finna några som helst gränser eller kanter. Universums tillstånd utgör enligt Hawkings modell, summan av alla icke-singulära, krökta rum. Genom en extrapolation via imaginär tid, kan man rationellt ge en förklaring till universums uppkomst: ingen yttre orsak behövs som förklaring. Universum finns därför att det finns.

Fysikalisk eskatologi

Frank J. Tipler, uppvuxen i ett sydstatsbaptisthem, har under några år riktat sina blickar mot universums framtid, mer än mot ursprunget. Tipler påstår sig matematiskt kunna härleda en fysikalisk eskatologi. Hans egentliga mål är att på rent vetenskaplig väg bevisa Guds existens, själens odödlighet och den fria viljan. Därigenom gör han ett medvetet försök att rasera Kants klassiska uppdelning mellan teoretiskt och praktiskt förnuft. För Tipler behöver de metafysiska frågorna inte mer hänföras till trons område. Han menar att de vetenskapligt kan besvaras, högst sannolikt jakande. “Om någon av er har förlorat en nära anhörig eller är rädd för döden, säger den moderna fysiken: Var vid gott mod, du och ni alla skall leva igen.” Detta, menar han, är inte tro utan ren fysik, resultat av en ateistisk vetenskaplig materialism. Tiden har kommit när teologin skall uppslukas av fysiken för att himlen skall kunna bli lika verklig som elektronen.

Utgångspunkten är en strikt ontologisk reduktionism. Människan är ingenting annat än ett speciellt slags biokemisk maskin. Hjärnan är en informationsbehandlande apparat. Själen är ett program som körs på den dator som vi kallar hjärnan. Tipler menar att endast den fullt genomförda reduktionismen kan integrera religion med vetenskap. Det han egentligen menar är, att ifall teologin vill överleva, måste den bli en gren av fysiken. Det eviga livet innebär för Tipler en totalsimulation av universums hela historia. Tipler menar att det inte är någon principiell skillnad mellan å ena sidan en människa, ett universum och å andra sidan en fullständig simulation av dem. Förresten, säger han, kan vi inte veta om vi och vårt universum är ursprungliga fenomen eller om vi är emulationer av något annat universum. Om intelligent liv vill överleva, måste det kolonisera hela universum. Det sker i form av informationsmaskiner, som är självreproducerande och som förmår bearbeta informationsmängder som alltmer närmar sig det indefinita.

Punkten Omega

I en fjärran framtid möts och behandlas all information i en matematisk punkt, Omega, som är allsmäktig, allvetande och allestädesnärvarande, samtidigt transcendent och immanent. Detta cybernetiska abstrakta begrepp menar Tipler vara identiskt med bl.a. den judisk-kristna trons Gud. Det finns vissa ytliga paralleller mellan Tiplers fysikaliska eskatologi och de Chardins mystik och Pannenbergs teologi. Med hjälp av partikelfysik, kosmologi, cybernetik, matematik och en stor portion spekulation har Tipler gett det han kallar en vetenskaplig motivering till tron. Eskatologin har förvandlats till en fysikalisk kosmologi, baserad på att livet som informationsbärande, komplex organisation som helhet är odödligt. Information kan inte förintas. Det är alldeles uppenbart att evigt liv och odödlighet i Tiplers mening inte är detsamma som Bibeln talar om. Tipler föreställer sig det eviga livet som en naturtrogen rekonstruktion, medan Bibeln talar om en transformation.

Så länge fysiker håller sig till en metodologisk reduktionism, handlar det om en nödvändighet för att vetenskap seriöst skall kunna bedrivas. Men när vetenskap intar en principiell reduktionistisk ståndpunkt, får den drag av propaganda, ideologi eller livsåskådningsprogram. Tiplers hållning är diktatorisk och reduktionistisk inför trons och teologins anspråk och spekulativt ovetenskaplig trots det matematiska betraktelsesättet.

Randbetingelser

 
Hur mycket vi än känner till naturlagar och funktionsmekanismer, förblir vår kunskap om kosmos ett styckverk, så länge vi inte vet någonting om utgångsbetingelserna.Kvantmekaniken omöjliggör en strikt realistisk verklighetsbeskrivning, som utgår från att varje händelse, historia eller föremål har en entydigt bestämd historia. Istället talar man om att varje system eller entitet har en serie olika alternativa historier, olika krökta rumtider. Randvillkoren blir bestämmande för vilken historia av antalet möjliga historier som är aktuell.  Man frågar sig: varför just detta scenarium? Vad ledde till att just vårt universum föll ut? Startbetingelsernas art bestämmer universums grovkorniga struktur. Det klassiska kosmologiska beviset för Guds existens vilar på antagandet att startbetingelserna är nödvändiga. Vårt universum ser ut som det gör, därför att Gud valde att forma det just så. Teologiskt sett kan man säga att det aktuella utfallet bland ett otal möjligheter, vittnar om kontingensens roll i universums utveckling. Annorlunda uttryckt: Gud väljer suveränt hur han vill att universum skall se ut. Som vi redan har konstaterat, utgår man i den allmänna relativitetsteorin från, att en begynnelsesingularitet förutsätter en drivkraft som s.a.s. matar in randvillkoren eller initialbetingelserna i ekvationerna. Hawkings no-boundary-proposition legitimerar astrofysikernas fråga huruvida det kan finnas en serie av lagar för startbetingelsernas giltighet, bland vilka ett kosmos utan begynnelse i tid skulle vara ett möjligt utfall. Kanske kvantfluktuationer i ett oändligt hett och tätt begynnelsetillstånd innebar möjligheter till en oändlig serie av möjliga universa.

Naturkonstanterna

En annan intressant faktor är naturkonstanterna. Vissa numeriska värden verkar vara noggrannt avpassade och finjusterade för att just vårt universum skall kunna uppstå. Dessa konstanter kan inte förutses, de kan bara konstateras genom mätningar. De präglas av äkta kontingens. Om de inte skulle ha exakt de värden de nu har, skulle galaxer inte kunna uppstå, inte heller planetsystem, betingelser för liv, inte vi själva. Därför att konstanterna har just dessa värden, existerar vi och kan  nu konstatera allt detta. Denna s.k. antropiska princip har än använts som ett teleologiskt gudsbevis, än som motbevis. Å ena sidan säger man att den oerhört känsliga balans och finjustering som naturkonstanterna präglas av, förutsätter en högre intelligens. Å andra sidan säger man att den inte bevisar någonting alls. Det är bara från vårt eget perspektiv sett som universum verkar vara målinriktat och vi själva centrum.

Den tyske teologen Wolfhart Pannenberg har konstaterat att man kan uppfatta naturlagar och regelbundenheter i naturförloppen som uttryck för Guds trofasthet, medan kontingenta förlopp och unika numeriska värden visar på Skaparens frihet.


Fysikernas Gud

Så långt Hawking och Tipler och deras matematiska modeller. Det gemensamma för deras gudsbegrepp, såvida det på allvar förekommer, är att Gud definieras som summan av universums lagbundenheter. Fysikernas Gud påminner om det spinozistiska deus sive natura. Universum (eller summan av alla möjliga universa) definieras som totaliteten av verkligheten. Om Gud finns, måste han ses som sammanfattningen av universum. Universum är Guds kropp eller fysikens lagar är uttrycket för Guds vilja. Fysikens Gud är oftast panteismens Gud. Men Hawking vill samtidigt hålla dörren öppen. Ifall det visar sig att vi måste bibehålla en realistisk tolkning av universum och tala om en begynnelsesingularitet, vad är det då som bestämmer hur universum började, eftersom man inte kan definiera fysikens lagar i en singularitet? Med Hawkings egna ord: vad är det som andas liv i de ekvationer vi uppställer?

Trons Gud

 
Kristen tro och teologin som dess reflektionsform har samma utgångspunkt som Arnold Schönberg i sin opera Moses och Aron. Allt startar i bekännelsen “Du ende, evige, allestädesnärvarande, osynlige och obegripbare Gud!" Då handlar det inte om den finita tillvarons outgrundlighet (som vetenskapen stegvis tror sig kunna avslöja), utan en principiellt onåbar transcendent verklighet. Enligt Anselm av Canterburys program är teologin tron som söker förståelse. Filosofernas och naturvetarnas immanenta Gud är inte identisk med Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Biskop Martin Lönnebo konstaterade en gång att Gud inte är någon faktor att räkna med. Han är inte insatt i kedjan av orsak och verkan. Luckornas gud - denna dubiösa gudomlighet, vars enda uppgift var att erbjuda förklaringar till det som var vetenskapligt oförklarligt - är inte trons Gud. Luckornas Gud eller fysikens Gud är en alltför liten och obetydlig Herre. Gud hör inte till klassen av existerande ting. Inte ens som Den Första Orsaken eller Den Orörde Röraren. Schemat med orsak och verkan är betingat av rumtiden. Redan Augustinus konstaterade att Gud finns bortom rum och tid. Det fanns ingen tid förrän världen blev till. Gud står bortom allt detta. Den klassiska skapelsetron poängterar att Gud och hans skapelse inte är identiska, även om Gud är närvarande i sin skapelse. Gud har frihet i förhållande till sin skapelse. Skapelsen är därför inte självuppehållande, utan bärs av Skaparens fortsatta vilja till uppehållande. De gamla fäderna i östkyrkan talade om att skapelsen överflödar av Guds kreativa  handlande. Man ser honom på ryggen men han blir ändå fördold. Vi ser spåren av hans energier, men hans innersta väsen förblir fördolt. Gud ingår i sin skapelse, samtidigt som han övergår den.

Realismens återvändsgränd

Modern fysik är i hög grad instrumentell. Man beskriver inte naturen som sådan, utan naturen så som den ter sig i våra experiment och undersökningar. I den meningen har man frångått en strikt realistiskt krav att beskriva verkligheten. Men samtidigt vill man påstå att en fungerande matematisk modell visar att den yttersta verkligheten existerar och den måste vara rationellt gripbar och matematisk formulerbar. Finns Gud måste han vara matematiker.

Även om realismen har en begränsad räckvidd, visar samstämmighet och koherens i våra teorier och modeller, att vi är på rätt spår. Verkligheten kan vetenskapen inte nå eller förstå utan en teori. Varje vetenskaplig modell är ett instrument med vars hjälp man beskriver resultat av observationer. Det är meningslöst att försöka jämföra verkligheten med våra teorier om den, eftersom vi inte har tillgång till verkligheten oberoende av teori. Också teologin utgår från den yttersta verkligheten som omöjlig att nå via beskrivningar. Månne inte all kunskap är underställd giltigheten i Gödels teorem: varje matematiskt system innehåller påståenden som är uppenbart sanna men inom systemet obevisbara. Sanningen är uppenbar, men obevisbar. Den mänskliga tanken kan djupt utgrunda sitt eget ursprung men sina egna betingelser kan den inte uppfatta.

Teologerna måste vara ödmjuka och av fysikerna lära sig om universums struktur, ifall de tar på allvar påståendet att universum är Guds skapelse. Av teologerna kan fysikerna lära sig en ödmjukhet inför tillvarons mysterier och kan tillsammans finna en förenande princip som är mer grundläggande än GUT eller TOE.


Litteratur:

John D. Barrow: Theories of Everything. The Quest for Ultimate Explanation. Oxford University Press 1990
Paul Davies: God and the New Physics. Penguin Books 1984.
Kitty Ferguson: The Fire in the Equations. Science , Religion and the Search for God. Bantam Books 1994.
Stephen W. Hawking: A Brief History of Time. Bantam Books 1988.
Frank J. Tipler: The Physics of Immortality. Modern cosmology, God and the Resurrection of the Dead. Macmillan 1994.


Tillbaka till publikationer och tal