Tillbaka till publikationer och tal SIBBO SVENSKA FÖRSAMLING Studiearbetet 12.02.95 Trons källor 1:  Att se spåren - vilken är den Gud vi tror på? Gud var en gång i tiden ett namn. Gud tilltalade man. Han är den som lyssnade, grep in, räddade. Och som man tackade. Så är det än. Honom levde man i gemenskap med. Han är en självskriven daglig diskussionspartner. För många omvandlades han till ett begrepp. Ett begrepp som blev problematiskt att definiera och beskriva. Vad menar man med Gud? En sådan gud var svår att inringa (man saknade gemensamma erfarenheter). Svår att beskriva, ha be-grepp om. Outhärdlig konturlöshet. Han blev för många överflödig, småningom tyckte man att alltsammans lika bra kunde förstås och förklaras utan honom. Detta sätt att tänka har inneburit en ödesdiger nedskärning. Tillvaron har plattats ut. De stora livsfrågorna reduceras till att äta, dricka och vara glad. Den argentiske diktaren Jorge Luis Borges har myntat tankegången att det egentligen finns en enda sats, som sammanhåller och förklarar världsgåtorna. All mänsklig tanke är strävan till att formulera denna sats, kanske bara som ett enda ord. Som sammanfattar världsalltet, utgör summan av tid och rum. Vilken Gud är det vi tror på? Abrahams, Isaks och Jakobs Gud är en person. Filosofernas Gud är ett begrepp, ett tankespöke. När vi talar om Gud innebär detta att vi tror att det måste finnas en mening som inte ges oss via fakta som vi inregistrerar. Tron utgår från att den Gud man litar på, självklart existerar. Bibeln talar omn en Gud som omfattar allt. Som är början och slut. Som är orsak till allt och som en gång skall sammanfatta allt i himmel och på jord. Men det finns ingenting som står så mycket i vägen för de öppna och nyfikna frågorna som förhållandet att man tror sig veta svaren. Om ordet "GUD" överhuvudtaget skall ha någon mening, måste den verklighet ordet står för vara någonting mer än och utöver människan. Det som vi står över, bestämmer, inordnar, mäter och väger, kan inte vara det som ger vårt liv en mening. Det som vi kan begripa och står i vår makt, kan inte vara det gudomliga. Vår gud är oftast alltför liten. Gud kan alltså inte göras till objekt för vårt vetande. När Jesus talar om sin himmelske Fader, ger han oss inga beskrivningar och definitioner. Han berättar liknelser. Med ord som försöker beskriva det outsägliga. Gud blir så lätt en avbild av den människa som uttrycker sin tro på honom. Fastän det finns en kontaktlänk mellan vår beskrivning av verkligheten och Verkligheten själv, måste vi minnas att levande Gud är någonting större än våra ord och bilder. Men det är vår tro att vår beskrivning eller bild närmar sig verkligheten ifall vi bildat oss vår uppfattning ur den kristna traditionen och ytterst på basen av Jesu undervisning om sin Far. Gud är fördold i ett språk som ständigt kommer till korta. Ett språk som är uttryck för vår ändlighet och ofullkomlighet, vår oförmåga att överblicka helheten. Gud kan alltså inte vara ett objekt i vår tillvaro. Inte en faktor att räkna med. Inte en länk i en kedja. Snarare matematikern eller smeden. Felet är att vår gud oftast är alltför liten: jfr. tavla. Inte ett föremål som avbildas. Snarare den duk på vilken hela målningen kommer till. Ännu hellre: konstnären som åstadkommer målningen. Gud är förutsättningen för allt och kan därför inte inregistreras direkt genom vanligt vetande. Därför kan Gud heller inte existera på samma sätt som en bok, ett träd, solen eller Andromedagalaxen. Men Gud kan vara närvarande, trots det obegripliga, när han för vår skull sträcker sig ner till det relativas värld och möter oss i personlig gestalt i mänsklighetens historia. Tomas ab Aquino: vid slutet av sitt liv höll han sitt teologiska vetande som enbart "halm". Vägrade i tystnad att skriva något mer. Hans sista ord gällde den fördolde Guden. Viktigare än vetande är bekännelse och tillbedjan. Om ordet "GUD" skulle tystna skulle inte längre människan ställas inför verklighetens helhet som sådan och därför inte heller inför sin egen verklighet och kallelse som människa. Hon skulle fastna i världen och sist och slutligen i sig själv. Hon skulle upphöra att vara människa. Frågan om helhet, mening och mål är viktig att artikulera. Livets viktigaste fråga är frågan om Gud. Även om vi skulle förstummas inför den. "För det är i Honom som vi lever, rör oss och är till" (Apg.17:28). Det gäller bara att ta vara på de spår han lämnar efter sig åt oss att upptäcka. Var ser vi dem? Hurudana är de? Varför är de så ofta dubbeltydiga? Kan alla människor se dem? Vad krävs för att man skall se dem? Litteratur: Gud - vem är det egentligen? Red. Schultz. Natur och Kultur. Stockholm 1970. Tillbaka till publikationer och tal