Tillbaka till publikationer och tal TRONS KÄLLOR 2: Trons modersmål - om symbolerna Har du någon gång försökt förklara för en blindfödd hur en färg ser ut? Helen Keller, världens åttonde underverk. När hon var riktigt liten förlorade hon genom sjukdom tre av sina sinnen på en gång: hon blev döv, blind och stum. "Under de första sju åren av mitt liv, då jag fysiskt sett var en helt frisk varelse, visserligen döv, blind och stum, men med känsel och lukt starkt utvecklade, så att jag med hjälp av dessa (har det berättats mig) kunde orientera mig nödtorftigt, liksom med ett djurs instinkt, visste jag att jag icke fanns till; jag var ett levande Ingenting." Sedan: blixten från en klar himmel. Hon var fortfarande handikappad och blev inte botad. Hennes lärare Anne Sullivan hade med änglalikt tålamod försökt få kontakt med henne. Helen doftade på blommorna, hon drack vatten, hon fanns till i andras värld, men fanns hon till för sig själv? Hon var som en sluten mussla. Hon levde i ett djurs sinnevärld. Men vad det betyder: nu doftar jag på en blomma, nu dricker jag vatten ur en mugg - det visste hon inte. Tills en dag vid brunnen: någon pumpar vatten över Helens hand och samtidigt bokstaverar Anne tecknen för det - V-A-T-T-E-N - i den andra. Då hände det. "Det obeskrivliga medvetandet om världen och mig själv i världen. Det var som en uppståndelse från de döda. Jag förstod med ens att jag skulle kunna meddela mig med andra varelser genom dessa tecken. Tankar bakåt och framåt rusade genom mig. Ljuvliga förnimmelser vällde upp och underbara sällsamma ting som fanns inlåsta i mitt hjärta började sjunga." Hon hade upptäckt människans artegna och specifika värld: jag är vad jag tänker. Den inre världen är vårt enda hem. Ett djur existerar, men bara en människa vet att hon existerar. Detta är möjligt genom det som skiljer människan från alla andra varelser: symbolerna. Inte bara orden är symboler. Det finns ett språk bortom orden. Kyrkans uppgift har alltid varit att med ordens och andra symbolers hjälp uttrycka det som egentligen inte går att uttrycka. När vi försöker beskriva Guds majestät och härlighet, inskränker vi på Gud och förminskar honom. Det finns alltid en gräns och ett svalg mellan verkligheten och den symbol som beskriver verkligheten. Gud kan alltså inte fångas upp av våra ord och begrepp. Symbolen behöver peka ut över sig själv mot en annan värld. Gud hör ihop med oändlighetens värld. Vi lever i ändlighetens värld. Våra trosutsagor präglas av denna ändlighet och ofullkomlighet. Bibelns språk präglas därför av symbolerna. Bibelns vittnesbörd om Gud är ett trons, inte skådandets vittnesbörd, och trons naturliga språk är symbolspråket. Trons modersmål är symbolerna (Aulén). Symbolen är inte en fotografisk avbildning av verkligheten. Vi kan inte få några hemma-hos-Gud-reportagen i veckotidningsstil. Vi är i den andliga världen tvungna att röra oss med tecke, chiffer, signalspråk, liknelser. Men i bilden är det symboliserade innefattat. När symbolen är genomskinlig kan vi ana det obeskrivbara i chiffret. Tecknen har därför en viss mångtydighet. Det är därför ett tecken kan tala direkt utgående från människors varierande erfarenheter. Det är våra personliga erfarenheter som ger grogrund för upptäckterna och ger innehåll åt tecknen. Här kommer den heliga Ande in i bilden: den symboliska a-ha-upptäckten uppfattas som en Guds gåva och när vi förstår en symbol, upprättas en relation. Symbol: sym-ballein = slå ihop, sammanfoga jfr. cymbal. Ibland kan man på ett kalas eller en fest, istället för placeringskort, ha pusselbitar. Varje gäst har en bit och det gäller att hitta det andra paret så att helhet blir återställd. När bitarna fogas ihop blir det ursprungliga helt igen. Varje del står för helheten. Den helhet som hela tiden har funnits blir synlig när delarna fogas samman. Motsatsen till sym-ballein är dia-ballein. Jfr diabolisk, djävulsk. Djävulen söndrar, splittar, skapar kaos, fördunklar samhörigheten och helhetsbilden. Djävulen utnyttjar det faktum att orden är bristfälliga redskap och lockar oss att avkräva förståelse som är entydig och klar. Inget famlande skall det få finnas. Men vi är inga änglar, utan människor. Vi lever i tro och inte i åskådning. Därför har Gud gett oss vägvisarna, ett rikt förråd av symboler, bilder och liknelser som kan hjälpa oss att upptäcka mönstret och vara vägvisare till det. Kyrkan lever i en rik symbolmiljö. Där talas ständigt trons modersmål och medlemmarna övar sig i att använda sitt modersmål. Från vagga till graven omges vårt liv av symbolerna. Dopets vatten fram till de tre skovlarna mull. Och bortom död sträcker sig livet som symbolisk beskrivs i Uppenbarelseboken. Bibelns värld öppnar för oss insikten att symbolanvändningen är nödvändig. Liturgin lever med det ordlösa språket. Förmedlande av andliga erfarenheter i predikan och vittnesbörd präglas av symbolernas språk. Symbolerna kan inte uppfattas i bokstavlig bemärkelse, eftersom de pejlar en dimension i tillvaron som inte kan tydas med annat än symboler (jfr. konst, litteratur, musik, myter...) Men fastän symbolerna aldriga kan vara adekvata bestämningar, av t.ex. Gud, är de ändå omistliga. De är inte oväsentliga stöttor som man kan lämna bakom sig när man kommit längre in i trons värld. Symbolerna om t.ex. Gud är hämtade dels ur naturens värld (klippa, källa, ljus) dels ur människolivets värld (herre, konung, fader, herde, domare, kärlek, rättfärdighet, vrede). Faran att blanda samman Gud med med bokstavliga beskrivningar är inte så stor när det gäller naturbeskrivningarna - ingen räknar med att Gud är en klippa i bokstavlig mening. Men risken är desto större ifråga om symbolerna ur mänskornas värld. Men likväl handlar det om symboler, som man missar ifall man fattar dem bokstavligt. För att kunna fungera måste ju en symbol vara förankrad i vår verklighet. Den rika symbolen "att tvätta sin kläder rena och göra dem vita i Lammets blod" blir obegriplig utan offerväsendet som bakgrund. Människan av idag har en bristande känsla för symbolens språk. Varför? Vi behöver återerövra känsligheten, återvinna förlorade dimensioner. Öva oss i tala vårt andliga modersmål. Om tron förlorar förmågan att använda sitt modersmål, överrumplas man av ängslan inför kravet "att tolka symboliskt". Man upplever det som ett bortförklarande, som en urvattning, som förytligande och undanflykt. Och ändå är det tvärtom. Vi kan aldrig lära oss att pejla större andliga djup om vi bortser från symbolens nödvändighet. Det ängsliga frågandet efter bokstavligheten är ett krav på att Gud skall bli gripbar, att vi skall förstå, kontrollera och behärska Gud. Gud ersätts med guldkalven. Vi behöver få upp ögonen för symbolens transparenta karaktär, den är genomskinlig för Gud. Utan känsligheten försvåras eller omöjliggörs upplevelsen av Närvaron, Mysteriet, Heligheten, enheten, Gud. En sådan språkförlust är samtidigt en verklighetsförlust. Engelsk teolog W.R. Inge: "Likgiltigheten inför symbolerna är inte, som många inbillar sig, ett tecken på upplysning eller förnuft. Det är i själva verket ett sjukdomstecken." Litteratur: G.Aulén: Kristen gudstro i förändringens värld.1967. F.W.Dillistone (red.): Myt och symbol.1967. G.Edman: Du med livet.1972. K.G.Hammar: tecken och verklighet.1993. C.H.Martling: Den talande tystnaden.1987. Tillbaka till publikationer och tal