Tillbaka till publikationer och tal Trons källor 3:  Bibelsyn och bibelkraft - hur förstå bibeln? Måste man tro på allt som står i bibeln för att kunna vara kristen? Har allt hänt som det står? Vad menar man i Kristi kyrka när man säger att bibeln är Guds ord? Bibeln är världens mest tryckta och spridda bok. Hoppeligen också den mest lästa. De flesta människor håller med om att bibeln är stor litteratur. Del av vårt kulturarv. Trots de sköna, stora och odödliga visdomsord som bibeln innehåller, står många främmande för den. Bibeln upplevs av många som föråldrad. Man känner sig inte hemma i dess värld. Bibeln känns främmande och sluten. Avståndet till det man läser känns oändligt långt. Nya testamentet går ännu för sig. Men allt det oändligt svåra i Gamla testamentet som känns så fjärran. Jag tror att det är svårt att närma sig bibeln utan läsglasögon. Vi behöver riktlinjer och normer för hur vi skall läsa. Bibeln är ingen jämn textmassa där allt har samma rang och aktualitet. Nyfiket frågar vi oss: hur skall vi närma oss bibelordet? Hur skall vi förhålla oss så att bibelordet får en chans att närma sig oss? Om bibeln är Guds ord med kraft till frälsning för var och en som tror - hur kan vi då bli delaktiga av den kraften? En hurudan slags kraft är det fråga om? Och vad betyder det att bibeln är Guds ord? Historien har visat att man kan finna stöd för nästan vad som helst i Bibeln. Man har motiverat slaveriet, agan, kvinnoförtrycket, apartheid med hjälp av Bibeln. Därtför är det viktigt hur man läser. Bibeln är ingen uppslagsbok i diverse ämnen. Därför har den kristna kyrkan alltid påpekat att Bibeln skall läsas i frälsningsavsikt. När vi söker huvudärendet skalas allt oväsentligt bort och det perifera behöver bara antydas. Bibelordet har alltid ett centrum. Det finns viktigare och det finns mindre viktiga saker i det som vi läser. Vi behöver utgå från konstaterandet att bibelordet utgör ett ärende som Gud har till människorna. Bibeln är det nedtecknade vittnesbördet om hur Gud bryr sig om oss och söker oss. Därför är bibelordet i första hand konkret tilltal. "Jag har kallat dig vid ditt namn, du är min." I bibeln upptäcker vi att Gud har banat en väg till oss. När vi vandrar den vägen, upptäcker vi också att detta är vägen till bibeln som bok. All likgiltighet inför bibeln, okunnighet, förvirring och oklarhet härrör sig från att vi inte har närmat oss bibeln med en speciell fråga och i en särskild avsikt. Därför brukar vi också tala om att Bibeln är ett nådemedel. Genom det vi hör och läser når oss Guds gåvor. Frid, förlåtelse, barnaskap, frälsning. Fäderna sade att Guds ord är tillräckligt, klart, enhetligt och outgrundligt. Tillräckligt, eftersom vi där får reda på det som behövs för vår frälsning. Klart, eftersom ärendet är fullt begripligt. Enhetligt, eftersom huvudsaken inte framställs motsägelsefullt. Outgrundligt, eftersom vi hela tiden upptäcker nya djup och dimensioner. Bibeln blir aldrig uttömd. Bibeln öppnar sig i trons lydnad. Orsaken till att bibeln har en så stor auktoritet, ligger i omständigheten att Gud i judiskt-kristet synsätt är identisk med sina ord. Gud sade och det blev. Gud kan vi inte känna annat än genom hans handlingar till förmån för oss. Orden berättar om detta handlande. Gud själv finns fördold i sina ord och handlingar. Bibeln är böckerna om Guds gärningar. Genom hela historien. Från skapelse till fulländning. Som en röd tråd i frälsningshistorien går budskapet om både Guds krav och hans gåvor. Lag och evangelium. Detta budskap kan aldrig fattas utan personligt engagemang. Det är därför förståelse av bibelordet förutsätter villighet till tro, lydnad och omvändelse. Ifall man håller budskapet på avstånd och betraktar det utifrån som ett intressant dokument, förblir det i sista hand slutet och obegripligt. Det öppnar sig inte heller på en gång, hur lyhörd man än är. Att växa in i förståelse av bibelns budskap är en många gånger lång process med många försök och misstag. Bibeln kan jämföras med 3-D-bilder. På den omedelbara nivån upplevs bilden som ett virrvarr av streck och figurer. När man tränger in i bilden, framträder ett mönster och bilden får mening och djup. Paulus och hans omvändelse på Damaskusvägen är exempel på hur det går till. Paulus var en nitisk skriftlärd, väl förtrogen med fädernas tradition, bud och stadgar. Han kände till Jesu undervisning och handlingar. Han rasade av mordlust mot de kristna och förföljde dem. Han visste vad bilden innehöll, men den bildade inget tydbart mönster. Sedan hände gestaltningen och därmed omvändelsen. Löftet till fäderna fick aktualitet. Likaså var det för Emmauslärjungarna. Kunskap och faktainsikter kombinerades plötsligt med ett personligt möte. Aha-upplevelsen var ett faktum. När man läser bibelordet, kan avståndet till det lästa upplevas långt. Men plötsligt träder Jesus fram ur det lästa. Ett personligt tilltal förändrar det man läst och hela ens värld. När jag läser i öppenhet sker ett möte mellan Jesus och mig. De första kristnas stora upptäckt var att Jesus fanns fördold i det gamla förbundet som ett löfte, som en aning och profetia. Man såg det inte först när han trädde fram i offentligheten. Men snart såg man sambandet mellan GT och NT. Relationen mellan GT och NT präglas av både radikal negation och uppfyllelse. Kontinuitet och avbrott. I bibelordet sammanhålls det förgångna och nuet. När man studerar skriften förflyttas nuet och det förflutna till en gemensam verklighet. Samtidigt föregrips framtiden i löften. Guds trofasthet framträder som en röd tråd genom historien, via nuet in i framtiden. I kyrkan har man uppfattat att bibelns innebörd har flera dimensioner. Det kan vi själva erfara när vi ständigt upplever att ett och samma ställe i bibeln kan tala till oss på olika sätt. Man brukar tala om de fyrfaldiga bibelutläggningen med rötter i medeltidens bibeltolkning. 1. Den bokstavliga (historiska) 2. Den tropologiska (personlig tillämpning, moralisk-andlig) 3. Den anagogiska (syfte på fulländningen) 4. Den allegoriska (varierande fria, ofta vildvuxna tolkningar) Dessutom finns den typologiska tolkningen, som är vanlig i NT, ex. Adam-Kristus. Kyrkan har genom alla tider läst Bibeln kristologiskt. Luther: Kristus är bibelns kärna och stjärna. Avgörande för förståelsen av det man läser är insikten att olika stilarter skall förstås på olika sätt. Vi vet skillnaden i att läsa poesi eller sakprosa. Bibeln innehåller olika stilar från olika tider: * lagtexter, dikter och sånger, historiska berättelser, brev, liknelser, fabler Diktens saning upplevs på ett annat plan än den historiska berättelsens (ex. Natans berättelse). Guds ord är skapande, berikande och befriande. Budskapet har en inneboende kraft att förlösa. Inre kraft och auktoritet. Detta beror på att Anden finns i ordet som inspirator och uttolkare. Guds ord kan inte förstås utan Guds hjälp. Anden visar på Kristus och hjälper oss att upptäcka bryggan mellan Gud i skriften och nuet. Vi är ofta alltför rädda och ängsliga i vår läsning. Lita på att ordet har kraft! När vi går vidare befrias vi också från en bevakande ängslan. Släpp loss texten. Vi behöver inte försvara Gud eller hans ord. Han är själv garanten för att ordet fungerar. Bibeln har sin egen kraft. Här finns Guds rika förråd. Här kan tron fördjupas och breddas. Skriftens djupare mening förtydligas och uppenbaras som uttryck för Guds fortsatta handlande. Vi behöver inte vara rädda för en historisk-kritisk granskning. Guds ord tål nog att synas i sömmarna. Det är naiv aningslöshet att säga att Guds ord ej får tolkas. Vi behöver komma bort från ett absoluthetstänkande: antingen måste allt vara bokstavligen sant eller så duger det inte som frälsande ord. Gud har nu för en gångs skull inte valt att ge oss ett i alla stycken perfekt ord. Samtidigt både mänskoord och Guds ord. Inte 50-50. Men 100% bådadera. Det absoluta står att finna i det relativa. Så är det med bibeln. Så är det med Guds människoblivande. Det är sedan Andens verk att Guds ord möter oss i människoord. Litteratur: Befrielsen. Stora boken om kristen tro. 1993 En bok om Bibeln. 1948 U-P Georgii (red.): Vägen vidare. Om livet och tron. 1987 B. Giertz: Att kunna läsa sin Bibel. 1973 S. Ingebrand: Bibeltolkningens problematik. 1972 Tillbaka till publikationer och tal