Tillbaka till publikationer och tal Trons källor 4:  Tro utan stängsel - om trosbekännelsen Man brukar ibland aningen föraktfullt tala om dogmerna som stängsel eller låsningar som tvingar en kristen människa in i en auktoritetstro. Den kristna kyrkan har varit grogrund för en lång och vittförgrenad läroutveckling. I brytningstider och när kyrkan varit utsatt för yttre hot eller inre konflikter, har lärostrider och dogmutveckling skapat en mångfald av utsagor och bekännelsetexter. Men det hela började med en person - Jesus från Nasaret. Där han gick fram gjorde han intryck. Hans personliga utstrålning - karisma - skapade oemotståndlig tillit. När han mötte den hjälpbehövande människan, satte han inte igång med någon tentamen i troskunskap. Det viktiga var inte att man kunde uttrycka sin tro i de rätta trossatserna. Inte ens att man tillhörde någon etablerad religiös rörelse. För Jesus var människans nöd och det konkreta uttryck den tog, det avgörande. Ofta fann han uttryck för den starka tron utanför de godtagna religiösa fållorna. Jesus-rörelsen började med att enskilda människor personligen hade berörts på ett omedelbart sätt. De hade mött en som kände dem, förstod dem och brydde sig om dem och räknade med dem. Sedan följder en lång och invecklad läroutveckling och traditionsförmedling. Idag frågar vi oss: måste man börja med det svåra, det oåtkomliga, som måste bejakas förrän man vågar kalla sig troende kristen? Skall man starta i undren, det osannolika, det obegripliga? Måste man markera gränsernas och stängslets plats för att pröva huruvida man hålls inom fållan? Frågan om trons grund går egentligen tillbaka till frågan om auktoriteten. Vad är det vi tror på ? Och varför? Skall man tro på läran med alla dess vindlingar och detaljer? Var skall man börja? I den kristna kyrkan har det alltid varit så att läran inte har en egen och självständig och oberoende auktoritet. Det är inte i sista hand den kristna läran som kyrkan tror på. Auktoriteten måste härledas vidare. Kristen lära kan inte ha auktoritet förrän man tror på Kristus. Förrän man har förtroende för och tillit till den person all läroutveckling handlar om, kan inte heller dogmer och lärosatser äga trovärdighet. Kristus först, sedan dogmer och läror. För alla dogmer och all kristen lära är uttryck för en bekännelse. Tron på att Kristus är Guds Messias och gåva till världens frälsning, är grunden till all läroutveckling. Därför hör tro och uppenbarelse ihop som grund för all bekännelse. När man närmar sig trons område och frågar efter vad alltsammans egentligen handlar om, skall man inte tro att man närmar sig ett inhägnat, minerat område där man måste veta hur man skall röra sig. Jesus ledde inte den redan hårt prövade och hjälpbehövande människan in på ett farligt område, där man borde vara minst akrobat eller lindansare för att klara sig. Trons område är den öppna famnens område. Den som vill träda in, får göra det utan speciella kvalifikationer och inträdesförhör. Men det speciella som gäller trons område, är att man där finner gemenskap med Jesus Kristus. Det är ett ansikte man söker, inte de rätta formuleringarna. Men trons område blir viktigt att söka, därför att man förstått att det är där man finner Jesu ansikte. Som kristen befinner man sig inom ett visst område - den kristna kyrkan där evangeliet förkunnas och sakramenten förvaltas - och som kristen bekänner man sin tilltro till Jesus Kristus. Man strävar till en livsstil och söker en gemenskap, inte därför att det hör till eller att man måste ifall man skall kunna kalla sig kristen, utan för att man söker sig till de ställen där Mästaren finns och för att det står i samklang med det som han sade, lärde och gjorde. Bekännelsen till Kristus är uttryck för förlitan till hans befrielseverk. Jag lyfts ut ur syndens och ondskans sammanhang och lyfts in i Guds barns härliga frihet. Att vara kristen är att vinna den sanna friheten, inte att tvingas bära nya bördor och ok. Vi tror alltså inte på trosbekännelsen. Men vi uttrycker vår tro på treenig Gud i trosbekännelsens formuleringar. Kristendomens sanning kan aldrig framträda i dess lärosatser, hur välformulerade och genomtänkta de än kan vara. Kristendomens sanning framgår först när man ställs inför Kristus och möter hans blick. Man brukar ibland förklenande tala om dogmatik och dogmer. Man menar då att en person håller fast vid sin egen, ofta okritiska uppfattning utan att lyssna till andra. Ofta hör det till att man häftigt bekämpar dem som har en annan åsikt än man själv. Men i egentlig mening beskriver dogmerna innehållet i den kristan tilltron till Kristus. Det handlar inte om en blind underkastelse - pröva andarna, säger Paulus - utan om en personlig tillägnelse av kyrkans tro. Min tro är inte bara en privat tro. Jag är också en del av ett utvalt kollektiv. Guds folk, Kristi kropp. Jag behöver inövas och fostras i kyrkans gemensamma tro. Vi får se trons uttryck som en rikedom att växa in i. Någonting som kan hjälpa oss till frigörelse. Kristendomens fundament är alltså inte dogmerna, utan det faktum som dogmerna uttrycker: det paradoxala i att Gud blev människa. I den första kristna kyrkan talade man om trosregeln eller sanningsregeln. Det var evangeliets budskap, en muntlig och inte fast formulerad text. Det är kärninnehållet i kyrkans tradition från början, från apostlarnas tid. Denna trosregel fanns i många olika konkreta utformningar, men det gemensamma var innehållet. Saken var det viktiga, inte formen. I vår kyrkas bekännelseskrifter finns tre trosbekännelser. Den apostoliska trosbekännelsen, som är den vanligaste och kortaste och som man lär sig i skriftskolan, är egentligen en bekännelse som dopkandidaten uttryckte inför sitt dop. Den apostoliska trosbekännelsen härstammar från Sydfrankrike från slutet av 700-talet. Den kom snart att bli officiellt använd dopbekännelse i hela den romerska kyrkan. Det är en personlig bekännelse: jag tror... Den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen är en lärobekännelse som arbetats ut i samband med de ekumeniska koncilierna under kyrkans första tid. Kyrkomötena i Nicaea år 325 och i Konstantinopel år 381 fastslog en del av formuleringarna. Denna bekännelse utarbetades under pågående lärostrider som ett rättesnöre för den sanna tron. Men tydlig är ansatsen och tonen: bekännelsen är församlingens lovsång till treenig Gud för hans underbara frälsande gärningar. Den är ett gemensamt vittnesbörd: vi tror... I kyrkans gemensamma lovsång stämmer den enskilde in. Den lovprisande karaktären är inkluderande och inneslutande. Alla som vill bekänna kyrkans tro får vara med  och ryms med. Den athanasianska trosbekännelsen är däremot en renodlad lärotext som aldrig har använts i gudstjänstsammanhang. Denna trosbekännelse är inte ett variabelt uttryck för trosregeln, sanningsregeln. Den har blivit en låst formulering, ett stängsel, som blivit ett dokument om det rätta bekännandet. Den har själv blivit trosregel. Denna trosbekännelse har uppkommit i Sydeuropa någon gång under 600-talet. Den finns endast i västerlandet och är alltså okänd inom den ortodoxa kristenheten. Litteratur: B.Gerhardsson - P-E.Persson:  Kyrkans bekännelsefråga. Lund 1985. R. Johannesson: Kristendomens grundtankar. Stockholm. 1953. G. Wingren: Credo. Lund 1974. Tillbaka till publikationer och tal