Tillbaka till publikationer och tal Trons källor 5:  Ska vi dela - om gudstjänst och nattvard I tider när man mycket talar om gudstjänstförnyelse, kan det vara skäl att fundera på vad det egentligen betyder att fira gudstjänst. Ofta uppfattar man att människorna i gudstjänsten kommer samman för att tjäna Gud. Men det förhåller sig rakt tvärtom. I gudstjänsten är det Gud som betjänar människan. Gud behöver inte oss, men vi behöver Honom. Gud betjänar oss genom att han stämmer möte med oss i sitt ord och i de heliga sakramenten (dop och nattvard). Varje möte med Gud är en akt i helighet och vördnad. Gudstjänsten innebär att helig Gud kommer oss nära på ett speciellt sätt. Det är ett möte helt jämförbart med Mose möte med Gud när Mose fick höra:  "Ta av dig skorna, för den plats där du står är helig mark". Eller när Jakob hade brottats med Gud och han efter vilan reste sig och sa: "Detta är helig plats, här bor sannerligen Gud och här är himmelsens port." Gudstjänsten är himmelrikets port. En förgård till paradis. En flik av himlen på jorden. Evigheten bryter in i tiden. Eftersom Gud är himlens Konung, kom gudstjänsten redan i fornkyrkan att få hovetikettens form. Kyrkan, basilikan, var kungahuset. Hovformuläret innebär att gudstjänsten i hög grad kom att präglas av undersåtens ödmjukhet inför Konungen. Gudstjänsten präglades av hierarkins regler. Så var det också under reformationstiden när kyrkan hade en viktig folkbildande funktion. Predikan infördes då som det viktigaste ledet i gudstjänstfirandet och både lärarens och skeendets vikt poängterades av att predikstolen blev en dominerande kateder på hög höjd. Gudstjänstens huvudsakliga innehåll utgörs av Guds tjänst till oss. Det sker framför allt i ord och nattvard. Men också vi får ge vårt gensvar. Gudstjänsten präglas av en dialogisk inriktning. Vi bidrar med lovsång, bekännelse och bön. Eftersom gudstjänsten är gudsfolkets fest och gemensamma sammankomst, är den konkreta känslan av gemenskap och samhörighet viktig. Gemenskap är aldrig någonting som man bara i princip tar del av. Innebörden i begreppet gemenskap beskriver relationen och ömsesidigheten. Men gemenskapen är inte bara något som försiggår mellan Gud och mig. Gemenskapen är också uttrycket för gudsfolkets gemensamma uppgift och kallelse. Gudstjänsten är till sin karaktär en kollektiv händelse - inte i första hand privat andakt. Viktig i gudstjänsten är upplevelse av att vara hemma, att vara trygg. Allt experimenterande med nya formulär, texter och melodier, kan lätt skapa en känsla av främlingskap. Visst måste gudstjänsten utvecklas och förändras. Det hör med till livets eget skeende. Det är bara det döda och livlösa som inte förändras. Men det är viktigt med en balans mellan hemkänsla och främlingskap, mellan förblivande och rörlighet, mellan bestående och föränderligt. Gudstjänstförnyelsens viktigaste uppgift är att hjälpa den gudstjänstfirande församlingen att upptäcka Guds gåvor i gudstjänsten, alla möjligheter, fördolda skatter. Nyupptäckterna kan mycket väl ske inom ramen för det vi redan har. "Gräv där du står". Vi behöver upptäcka det mångbottnade samspelet mellan kyrkorum med alla dess uttrycksformer och gudstjänstens innehåll. Kyrkorummet predikar. Väderstrecken har sin symboliska betydelse. Öster är paradisets och himmelrikets riktning. Väster är de gudsfientliga makternas, ondskans, väderstreck. De gamla kyrkornas västportaler var därför ofta försedda med skulpterade djävlar och demoner. De hade liksom fastnat i kyrkans murverk och kom inte längre. Kyrkorna var förr också kastell. Tornen hade inte endast uppgift att bära upp kyrkklockorna, utan var också försvarsverk. Kyrkan är den kämpande kyrkan, i strid mot allt det onda. Dopfunten stod ofta vid västra portalen som första etapp på väg från väst till öst. Gudstjänstens förlopp präglas av en stegvis vandring mot öster, med kulmination i altare och nattvardsfirande. Gudstjänsten präglas av en spänning mellan det gamla och det nya förbundet: profetiorna får i Kristus sin uppfyllelse. Likaså kan man ständigt uppleva spänningen mellan jordiskt och himmelskt: Gloriat den första julnatten innebär ett möte mellan himmel och jord, liksom också nattvardsliturgins Sanctus. Den nya sången intoneras redan där himlafesten firas på jorden. Deltagande är ett nyckelord i gudstjänstfirandet. Detta kan ske på många vis. Man kan vara med och utföra olika liturgiska moment: textläsningar, förebedjaruppgifter inom det liturgiska diakonatet. Men deltagande sker framför allt där man rycks med i det liturgiska handlandet. Varje medlem i den gudstjänstfirande församlingen är medspelare i det kosmiska drama som kulminerar i nattvardens instiftelseord. Prästen gestaltar Kristus. Men märk väl: prästen är inte ställföreträdande för Kristus i gudstjänsten. Prästen är ingen kristusrepresentant, eftersom Kristus själv är närvarande. Men som kyrkans osynlige Herre behöver han också i gudstjänsten mun och händer som konkretiserar hans levande verk. Varje medlem i den gudstjänstfirande församlingen är lärjunge i den skara som firade den sista måltiden men som också utrustades med kraft att vittna i hela världen. "Min frid ger jag er". "Gå och tjäna Herren med glädje". Nattvarden är gudstjänstens höjdpunkt. Utan denna höjdpunkt blir gudstjänsten stympad. Nattvard borde om möjligt därför firas varje söndag i församlingen. Det är med glädje man tydligt kan se hur nattvarden allt oftare firas i våra församlingar. Det är symptomatiskt att skärtorsdagens och långfredagens (?!) nattvardsgudstjänster minskar i betydelse eller försvinner. När nattvard firas söndagligen behövs inte de stora årliga nattvardsgångarna på samma sätt som tidigare. Vid kommunionen konkretiseras människoblivandets under. Kristus kommer till oss och möter oss på ett påtagligt sätt.  I vår protestantiska folkkyrkofromhet finns motstridiga drag när det gäller synen på vad nattvarden egentligen innebär. Ofta hör man sägas att nattvarden är en symbolisk måltid. Bröd och vin symboliserar Kristus. Men detta är inte en luthersk uppfattning. Skillnaden mellan reformatorerna Luther (från vilken den lutherska kyrkans härleds) och Zwingli och Calvin (de frikyrkligas lärofäder) är den att Luther räknade med Kristi konkreta närvaro i nattvarden (liksom man räknade inom den romerska och ortodoxa kyrkan) medan de andra utgick från att Jesus är i himlen och därför inte finns konkret i nattvarden. Det lilla ordet ÄR i instiftelseorden (detta är min kropp, detta är mitt blod) tolkades på så olika sätt. Den lutherska nattvardslärans centrum ligger i tron på Jesu Kristi allestädesnärvaro. Denna har i sin tur sin grund i himmelsfärden. Eftersom Jesus har stigit upp till Faderns högra sida, innebär detta att han har fått del av det gudomliga majestätet. Han är då inte längre bunden till tid och rum, utan är närvarande överallt och alltid. Men denna närvaro kan inte förklaras på en rationellt sätt. Närvaron i bröd och vin är ett mysterium inför vilket tanken måste ge vika. Vi kan inte förstå och förklara nattvardens hemlighetsfulla kristusnärvaro. Tron på närvaron beror inte på att vi kan begripa den, utan på att Jesus har lovat att vara närvarande. Den lutherska nattvardslärans kamp sker därför på två fronter. Dels bibehålls tron på konkret närvaro i motsats till Zwinglis och Calvins symboliserande tolkningar av nattvarden. Här står Luther på samma linje som den romerska kyrkan. Men samtidigt accepterar Luther inte den romerska transsubstantiationsläran, som är ett rationellt sätt att förstå hur det som ser ut som bröd och vin samtidigt i verkligheten kan vara Jesu kropp och blod. Transsubstantiationsläran är en del av den katolska kyrkans officiella filosofi, thomismen, som i sin tur bygger på den antika, aristoteliska filosofin. Nattvardens under innebär, enligt thomismen, att brödets och vinets innersta väsen, substansen, förvandlats till Kristi kropp och blod, medan dess yttre kännetecken, accidensen, bibehållits. Det som ser ut som bröd och vin, smakar som bröd och vin, är till sitt innersta och icke-påtagliga väsen förvandlat, och är därför Jesu kropp och blod. När man vid den romerska mässan ringer i silverklockan, vill man poängtera att substansförvandlingen (trans-substantiation) äger rum. Då böjer man knä i tillbedjan för Kristus som kommer till nattvardens element. Enligt luthersk nattvardssyn behövs ingen filosofisk apparat för att nattvarden skall bli tillgänglig. Begriplig blir den ändå aldrig. Frågan hur Kristus kan vara närvarande i bröd och vin, är därför inte en rationell fråga utan en trosfråga. Luther talar därför inte om transsubstantiation, utan om konsubstantialitet. Genom sin allestädesnärvaro har Kristus enligt sitt eget löfte förbundit sig att möta oss i nattvardens bröd och vin. Han är för tron förenad med vinets och brödets substans. Tillbaka till publikationer och tal