Tillbaka till publikationer och tal Trons källor 6:  Lov till liv - om bön och meditation Vi behöver bönen, eftersom den uttrycker vår djupaste behov av kontakt med Livets Källa. Vi behöver bönen, eftersom den kan hjälpa oss att få ordning på vårt kaotiska liv. Vi behöver bönen, därför att den svarar på vårt djupaste behov: att föra ett kärleksfullt samtal med Honom som är vår Skapare och Far. Bön brukar kallas hjärtats samtal med Gud. Ett sam-tal innebär alltid att båda parterna i relationen turvis talar och lyssnar. Vår bön blir så lätt ett rabblande av vår önskelista. När vi är klara avslutar vi sedan bönen med ett amen som en kraftfull avslutning: Så vill jag ha det. Men bönen är långt mer än uttalade önskningar riktade till Gud vid speciella tillfällen. Bön kan också vara tystnad. Uppmärksam tystnad. Medvetenhet om att befinna sig inför Helig Gud, oberoende av ord och yttre uttryck. Bön är medvetenhet om Helighetens Närvaro. Uppriktighet, eftersom man får lita på att man är kärleksfullt omsluten. Man får uttrycka det man känner av både vrede och lycka, eftersom allt är inneslutet i Guds omsorg och närvaro. Bönen är en ständig inövning i konsten att vara uppriktig och närvarande inför Gud. Bön innebär övning. Man kan inte be uppriktigt och närvarande automatiskt. Uppriktighet: vi är vana att förställa oss. För varandra framför allt, men också för oss själva. Vi omformar spontana tankar, känslor, omskriver dem så att vi lurar oss själva. Bön kan tyvärr ibland vara ett slags bearbetningar och bortförklaringar av våra egna problem inför Gud. Som om vi skulle kunna utveckla våra självbedrägerier bara för att det sker inför Guds ögon och öron. Först måste vi för oss själva våga erkänna svek och undanflykter. Men vi behöver också uppleva att vi vågar vara öppna inför Gud. Om vi en gång för alla tror att Gud känner oss bättre än vi själva och vi samtidigt vågar tro att Fadern förbarmar sig över sina barn, då möter oss Gud i vår inövning i uppriktighet. "Jag känner dig och har omsorg om dig. Jag är glad för att du har tagit ett steg in mot dig själv i uppriktighet och självkännedom. Jag har skapat dig och därför känner jag dig i ditt innersta. Där du beträder vägen in till dig själv, där möter du därför också mig." Självkännedom och uppriktighet kan betyda brusta illusioner. Jag är inte så duktig som jag trodde. Men älskad just som sådan. Många har kunnat vittna om dem befrielse som uppriktighet innebär. När den vilar i en tillit och förtröstan. Uppriktigheten avslöjar både min egen uselhet och Guds storhet. Närvarande är vi inte heller av födsel och ohejdad vana. Vi är splittrade och okoncentrerade. Vi orkar rikta uppmärksamheten på umgänge med Gud en kort stund men sedan flyger tankarna iväg. Luther: "vi kan inte hindra att fåglarna flyger över våra huvuden, men vi kan förhindra att de bygger bon där." Gäller också bönelivet. Tankarna kommer och går. Men om vi koncentrerar oss på våra tankar eller våra svårigheter att hålla tankarna samlade, förlorar vi koncentrationen på Gud. Då hjälper kanske en bönesuck: Herre Jesus, hjälp. Jag kan inte gripa dig, kom du till mig. Om bön är medveten närvaro inför Gud, då behöver den inte heller vara medvetna ord eller tankar. Tystnaden kan fyllas av närvaro. En gammal dam kom till Metropolit Antonij med sina bönesvårigheter. Varje dag inledde hon med att samtala med Gud. Men hon upplevde inte hans närvaro. Damen berättade att hon talade med Gud en stund och sedan övergick till andra sysslor. Metropoliten gav henne rådet att inte prata utan sitta tyst i stillheten och t.ex. sticka - hon gav ju aldrig Gud chansen att svara. Sagt och gjort. Efter en tid kom hon glädjestrålande och berättade om Guds närvaro. Hon förstod att hon aldrig gett Gud tillfälle att möta henne. Det var hon själv som upptagit all tid. Bön är uttryck för att barnet har möjlighet att vara helt uppriktig inför sin Fader. Det är helande och läkande att få tala med någon som vi vet att vi får vara helt trygga hos. En som kan vända sorg i glädje. Nederlag kan förvandlas i seger. Bönens språk behöver inte vara formellt, konstlat eller uppstyltat. Varken offentligt eller privat. Även om det är en viss skillnad om vi ber i ensamhet eller högt tillsammans med andra. Det finns tillfällen i livet då vi inte orkar beskriva våra känslor eller upplevelser. Bönesucken eller det ordlösa ropet till Gud är då vårt sätt att be. Bönen kan också vara ett sätt att gråta. Att ge uttryck för den djupaste besvikelse, att öppna kanalerna för den uppdämda ångesten, oron, förtvivlan och hopplösheten. Då kan den uppriktiga bönen i ensamhet eller gemenskap bli den kanal som leder oss in i ett konstruktivt umgänge med Gud och varandra. Bönen kan hjälpa oss att våga hoppas. Vi skall ta vara på de olika former av bön som Gud erbjuder oss. För någon fungerar ett visst slags bön, för någon annan passar det bättre med en annan form. Bönens mångfaldiga former och artrikedom är uttryck för hur Gud vill möta oss på ett sätt som svarar mot vår egen personlighet. Någon behöver inte några hjälpmedel alls. Bönen har sin funktion just som spontant umgänge med Gud. För andra kan det vara bönböcker, andaktsböcker eller andliga vägledare som periodvis följer under livet. Andra gör läsningen av morgontidningen till ett bönesamtal och en diskussion kring aktualiteter med Gud. Men värdet av bönen ligger ändå aldrig i det vi känner och upplever när vi ber. Gud är större än vårt hjärta och vet allt. En tanke i omsorg, formad till en förbön, kan ha oanade positiva följder, utan att bedjaren alls kunde känna någonting speciellt. Många har upplevt befrielsen i att be med Psaltaren eller på något annat sätt i kyrkans beprövade tradition. Man kan identifiera sig med psalmisten och låta hans ord beskriva ens egen situation. Det som jag själv genomgår har många före mig fått smaka på, även om min egen situation är unik. Vi kan också lära oss att gå in i tystnadens värld. Låta bilden och berättelsen föra oss ut på en resa i det inre. Gå in i bilder och texter. Liknelser, andliga berättelser. Men det är en tystnad som präglas av gudomlig närvaro. Inte vårt eget ältande med motgång, hat eller bitterhet. Så länge tystnaden blir grogrund för vår självömkan, når det gudomliga ljuset oss inte. Det vi söker är ju sanningen bortom alla ord, verkligheten bortom det synliga och påtagliga. Många söker hjälp i andra, utom-kristna traditioner. De har mycket att lära oss, men vi bör i alla fall minnas de källor som springer fram ur vår egen kristna tradition. "Gräv där du står". Meditationen kan öppna våra sinnen för Guds närvaro. Men det handlar aldrig om att enbart betrakta en biblisk händelse eller begrunda en biblisk sanning. Martin Luther ger en kort beskrivning av hur betraktelse över de tio buden eller trosbekännelsen blir bön. Han säger att han "gör av varje bön en fyrdelad eller fyrfaldigt bunden krans. således tar jag varje bud 1. såsom en lära och tänker vad Herren vår Gud däri så allvarligt fordrar av mig; 2. gör en tacksägelse därav; 3. en bikt; 4. en bön." Så förvandlas ett yttre beskådande till personligt engagemang. Till bönemomentet hör således självrannsakan (syndabekännelse), förbön och lovsång (tacksägelse). Det finns en direkt samhörighet mellan den offentliga, liturgiska andakten i mässan och det enskilda eller informella gemensamma bönelivet. Per-Olof Sjögren förliknar själen vid en praktfull och ömtålig trädgård som Gud planterat. Som skydd kring planteringarna har Gud satt upp ett staket. Det består av kraftiga stolpar, utplacerade med jämna mellanrum. Mellan dem är själva nätet spänt med en starkare ståltråd upptill och nertill. Stolparna utgörs av det gemensamma gudstjänstlivet, de regelbundet återkommande söndagshögmässorna. Den övre ståltråden markerar morgonbönen, den nedre aftonbönen. De är naturliga fortsättningar av söndagens böneliv. De mindre trådarna utgörs av det personliga bönelivet i form av oavlåtlig bön eller bönesuckar. Bönen som ett skyddsnät runt själens plantskola och sist och slutligen som en vakande verksamhet runt hela jorden behöver alla de olika formerna. Litteratur: Anthony Bloom: Att leva i bön. Pro Veritate. Uppsala 1973. Anthony Bloom: Ärkebiskopens böneskola. Pro Veritate. Uppsala 1973. Bön utan ord. Texter om kontemplativ bön av engelska 1300-talsförfattare i urval och översättning av Sten Rodhe. Proprius. Stockholm 1989. Sheila Cassidy:  Leva i bön. Skeab. Stockholm 1982. Lars-Åke Lundberg: Bönen - hoppets språk. En liten böneskola. Verbum. Stockholm 1984. Edin Lövås: Ny bönemiljö. Gummessons. Falköping 1970. Per-Olof Sjögren: Om bönen. SPT:s småskrifter nr 10. Uppsala 1971. Per-Olof Sjögren: Bönens väg. Verbum. Stockholm 1985. Tillbaka till publikationer och tal